helst, förutsatt att han derigenom vinner tillfredsstållelse för sin snikenhet eller andra usla djuriska passioner: en man hvars hela offentliga och enskilda lif varit snart sagdt en kedja af laster, brott, svek, sörsörelser, knep och bedrägerier: en man afskydd och föraktad åfven af sina nårmaste, samt ju mera i samma mån han hunnit blifva mera kånd: — om, såge vi, en sådan man framtråder såsom tidningsskrifvare och advokat, upphåfver sig till allmånhetens och de fattiges målsman, inkråktar en bana dit endast moraliskt oförvitliga borde få intråde; vore ej detta egnat att väcka hvarje redlig fosterlandsvåns sorg, harm, ovilja? — Om nu hans tidning, under den vidrigt skrymtande masken af folkfrihetens och de fattiges försvarare, i sjelfva verket icke går ut på annat ån att förvärfva penningar, vare sig genom prejeri-försök mot enskilda — hvilka, der de ej åro nog fega att låta preja sig, få se sina namn på skampålend. v. s. i skandaltidningen, med eller utan trädsnitt — eller genom att uppågga och utveckla de djuriska passionerna hos en rå och förledd massa: om denna tidning genom an fall mot enskilda personer och uppåggande af all uselhet, genom oupphörliga missbruk af tryckfriheten söker mer och mer undergråfva denna frihet — i detta fall en trogen, kanske betald, bundsförvandt åt den svartaste reaktion —, och allt detta under idkeligtiordande om sans, sanning, menniskovårde, frihet o. s. v.; månne ej detta skall hos hvarje fosterlandsvån och man af heder, utan allt afseende på hans politiska trosbekånnelse, ånnu mer stegra oviljan mot brottet och brottslingen, benågenheten att tillråttavisa honom? Skall ej en dylik tidningsskrifvares beteende framstå för hvarje oförderfvad menniska med någon sedlig kårna ej blott såsom en kolossal nedrighet, utan åfven som ett fördömligt hån och skrymteril Icke hemtar man fikon af törne, eller drufvor af tistel, eller samhållsförbåttringar och ådla ingifvelser utur Folkrösten! Om nu, får att göra den goda tidningen rått. pikant, utgifvaren så mycket som möjligt trotsar Tryckfrihetslag och Missgerningsbalk; och för att bättre kunna göra detta gömmer sig bakom skyddet af lejde ansvaringar, så att ingen hvarken råttelse eller nöjaktig laglig upprättelse kan i domstolsvåg framtvingas — ty hvad gör det om, genom något åtal, en stackars ansvaring uppoffras; alltid får man någon ny fördetting, som antingen af dumhet eller genom brottets valfråndskap läter sig värfva —; har icke den verkligen, brottslige, sjelfve skandalskrifsaren, sjelf då stållt sig utom den lag han hånar och undergråfver, gjort sig fogelfri för opinionen samt förverkat allt skydd af lag och samhålle? Men om så år, så har han alls icke skål att klaga om han offentligen swörjes och idkeligen smörjesin till dess råttelse följer. Om pryglandet åfven måste beifras för ordningens skull och efter bestående författningar, så bör det likväl ej kunna råknas stridande mot gållande hederslagar, helst agan ju kan vara framkallad af idel rättskänsja, utan all personlig ovilja. Polisen i Stockholm har slutligen tagit uti med hårdhandskarne och anvåndt kåppen såsom tjenligt medel mot gatupploppen. Vi vilja ej så mycket klandra detta; ty om menniskor sjelfva trotsande stålla sig på djurens eller odjurens ståndpunkt, så hafva de ej rått att klaga om de behandlas derefter. Men önskligt vore att behofvet af kåppen ej måtte förnyas. En vål serverad brandspruta skulle måhånda båttre fylla åndamålet. Men både kåppar och sprutor blifva dock endast palliatif-medel, som ej kunna rått qvåfva det onda i sin rot. De nyss timade gatupptrådena böra väl öppna ögonen på myndigheterna: att de icke dagtinga med eller gynna en usel tidning, åfven om denna, mot vederlag, skulle försvara polis och (förmenta) dynastiska intressen: och på de bätlre eller mindre dåliga tidningarne: att icke vara alltför sörnåmt liknöjda vid skandalpressens framsteg, likalitet som för massans verkliga eller inbillade behof, interessen och råttsanspråk. En tidning sådan som -Folkets Röst skulle omöjligen kunna hålla sig uppe, om alla tidningar som hafva någon heder att försvara och förlora, utan afseende på sina olika politiska åsigter och andra inbördes strider, gjorde gemensam sak mot skandalpressen — periodisk så vål som icke periodisk den gemensamma fienden mot samhålle, tryckfrihet och aktningsvård tidningslitteratur. Det år vidrigt att se huru som tidningar,