Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 september 1852, sida 1

kunde hon sluta, att det handlade om något som väckte allmån öfverraskning. I samma ögonblick for en gondol, lastad med flera personer i borgerlig drågt, förbi hennes fönster. En af dessa personer talade temmeligen högt. Namnet Francesco Carmagnola trångde sig upp till henne. — Åh, det år intet tvifvel mer, tånkte hon, han år förlorad. Och hon var aldeles tillintetgjord. Derpå återkom hon småningom på sina förra tankar, och upptånkte tusen skenskål. — Ja, det år helt naturligt, sade hon; att lyssna på senatens öfverläsgninger är ett brott, ett stort brott! Venedig, som kåmpat så långe, kan icke hafva låtit ett sådant tillfålle till hämnd gå sig ur hånderna — de skola döda honom — ack, min Gud! — de skola döda honom. Men knappt hade hon uttalat dessa ord, förrån hon hörde hastiga steg i trappan. I menniskohjertat lefver ett echo som meddelar de materiella sinnena en flågt, en tanke, en själ. På denna heliga instinkt kan man tro, den bedrager aldrig. (Forts.)