Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1852, sida 2

Ett vildt leende krusade Ericcios tunna, förvissnade läpper. — Herr hertig, fortfor Sforza, innan jag antar den årofulla plats som ni erbjuder mig, så tillåt mig såga några ord och försåkra mig att ni icke onådigt upptar min öppenhet. — Tala utan fruktan, signor Sforza, jag år en man som kan höra sanningen. — Jag uppskattar icke för högt min egen förtjenst, hr hertig; grefven af Carmagnola år en hjelte, med hvilken jag icke har den djerfheten att vilja jämnföra mig. — Emellertid kunde det hånda, att vapenlyckan blefve mig lika gynnande som honom; det kunde också hånda att armåen, van att segra under mitt befål, fattade en innerlig kårlek till mig, liksom det skett med Carmagnola, och det vore inte omöjligt att jag vid hofvet ägde någon fiende, som hos ers höshet anklagade mig för handlingar, till hvilka jag vore fullkomligt oskyldig. Tillstår ni inte, att allt detta vore mycket möjligt? — Io, det skulle verkligen kunna hända. — Ni torde derför finna mycket naturligt, hr hertig, att jag söker stålla mig i säkerhet för de snarorhvilka i framtiden skulle kunna utsättas för mig.