Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1852, sida 2

LÄ hafva att göra med jordiska varelser och icke med andeväsen, som jag först inbillat mig. Min energie återvände och jag såg mig omkring efter försvarsmedel. Månen sken in i den öppning, hvarigenom jag inkommit i detta mörker, och emedan detta tycktes mig vara bästa räddningsmedlet, sköt jag af dit som en pil; afståndet utgjorde knappt 300 steg, och svårligen skulle svalan kunnat öfverträssa hastigheten i min förtviflade flygt; men då jag kastade mina blickar på stranden, kunde jag urskilja tvenne mörka föremål, hvilka ilade fram mellan buskarna nåstan dubbelt hastigare ån jag. Af denna hastighet och det korta skällande som de stundom läro höra slöt jag att de vore tvenne af de med skål så mycket fruktade grå vargarne. Aldrig förr hade jag sammantråffat med något af detta slags vilddjur; men efter de beskrifningar man gifvit mig om dem, kånde jag föga lust att göra deras bekantskap. Deras okufliga vildhet och den outtröttlighet, som tycks utgöra en del af deras natur, göra dem fruktansvärda för hvarje resande, som ösverraskas af natten. Med sitt långsträckta galopp, som kan uttrötta hundens djupa hat och jägarns ifver förfölja de sitt rof, och ingenting annat ån döden kan skilja dem derifrån. Buskarne vid stranden flågo mig förbi med blixtens hastighet, då jag ilade framåt. Jag bade nåstan hunnit till båckens mynning, ånnu ett par sekunder och jag skulle varit i någorlunda säkerhet, då mina förböljare visade sig midt öfver mig på stranden, som höjde sig ungefår tio fot öfver isen. Hår var ingen tid till öfverläggning, jag lutade kroppen framåt och jagade ut åt floden. Vargarna sprungo ned, men de hade missråknat sig om min hastighet och kommo bakom mig, under det deras förmodade rof redan hunnit ut på den breda I strömmen. Instinkten förde mig på råtta vågen till mitt bem. De lätta snöslockarna hvirflade upp för mina skridskor, och jag hade nu fått något försprång för mina förföljare, då deras vilda tjut sade mig att de redan åter voro bakom mig. Jag såg mig icke om, jag kånde hvarken fruktan eller glådje; endast tanken på mitt hem, på de vånliga ansigten, som våntade min återkomst, på deras tårar, om de aldrig mer finge se mig genombåfvade mig, och då uppbjöd jag alla mina sjålsoch kroppskrafter endast för att komma undan. Jag var fullkomligt bekant med floden. Mången dag hade jag tillbragt der på mina skridskor, men aldrig hade jag anat att de en gång skulle blifva enda medlet till min råddning. Vid hvarje half minut sade mig mina förföljares skällande, att de voro mig tått i spåren. De kommo nårmare och närmare; jag hörde stegen af deras fötter på isen, och trodde mig äfven redan höra deras djupa andedrägt. Hvarje nerf och hvarja muskel, hela mitt kroppssystem var spändt till det yttersta. Tråden långs utåt stranden tycktes dansa i det obestämda ljuset, och det började redan gå omkring i mitt hufvud; denna hetsjagt blef odråglig, ljuden från mina förföljare voro fasavåckande, då förde mig en ofrivillig rörelse plötsligt ur min kosa. Vargarna tått efter mig, ur stånd att hejda sig eller vånda om, halkade framåt, föllo omkull och åkte på detia sått ett långt stycke utåt isen. Deras tunger hångde långt utur deras blodiga gap, deras hvita tånder blånkte mot mig, deras mörka, hvitflåckiga bröst voro betäckta med fradga, och då de gledo förbi mig, gnistrade deras ögon och de upphåfde ett tjut af ilska och raseri. Plötslig föll mig den tanken in att systematiskt begagna mig af denna tillfålliga händelse, för att undkomma, det vill såga, oupphörligt vika undan då de kommo mig för nåra, enär skapnaden på deras fötter hindrade dem att springa annat ån rakt fram på Isen. Genast satte jag denna plan i verkställighet. så snart vargarne åter blefvo herrar Öfver sina fötter, vånde de sig ånyo mot mig. Jagten förnyades åter en stråcka af ungefår 60 fot utåt floden. Redan vore de mig åter i hålarna, då jag svångde om i en båge och låt mina förföljare passera förbi mig. Eti vildt tjut helsade ånyo min evolution, och vargarna gledo åter fram på bakdelen, en fullkomlig bild af hjelplösheten och det vanmäktiga raseriet. Sålunda vann jag nåra trebundra fot vid hvarje svångning. Tre gångor förnyade jag denna manöver, och med hvarje Ögonblick blefvo vargarne mera ursinniga, men också mattare. Jeg var råddad. Jag befann mig nu midtför buset, och ett koppel njorthundar, som blifvit uppmärksamma på bullret, störtade skällande ut ur sin koja. Vargarna höllo upp med sitt förföljande, vånde sig om efter en kort öfverläggning och flydde. Jag aftog mina skridskor och gick in, med kånslor, hvilka man låttare kan förestålla sig ån beskrifva. A..... xF—