dervid. — Jägarne gåfvo eld, men sårade endast lejonet. Emellertid hade elefanten skakat af sig den obehagliga ryttaren, men ville icke ånyo inlåta sig med bonom och derför ej heller gå vidare. Lejonet gjorde intet angrepp, utan blef lugnt stående. Ändtligen lät elefanten förmå sig att gå framåt, och i ögonblicket störtade lejonet ursinnigt emot bonom; han gjorde då en hastig vändning, hvarvid lejonet sprang upp på hans TYgg, som den sönderslet med tänder och klor. — Återigen gåfvo officerarne eld, och efter våldsamma ansträngningar lyckades det ännu en gång elefanten att skaka lejonet af sig, men detta var ännu icke dödligt såradt, utan drog sig tillbaka in i busksnåret. — Jagarne voro nu alltför ifriga att sluta jagten, och då elefanten på intet sätt kunde förmås att avancera, beslöt kapten Woodhouse att till fots intränga i snåret. De tvenne andra officerarne stego likaledes af och följde honom i den riktning lejonet tagit. Snart fingo de sigte på vilddjuret, och kaptenen eköt, ehuru, som det tycktes, utan resultat, ty djurens konung drog sig helt lugn ännu längre tillbaka. Nu sköt äfven löjtnant Delamain, och lejonet måtte förmodligen tänkt att det icke var värdt att längre hålla sig till defensiven, ty plötsligt störtade det fram ur sitt gömställe emot angriparne. De tvenne löjtnanterne fingo knappt tid att fly ut ur busksnåret, och kaptenen drog sig åt sidan i bopp att lejonet skulle springa förbi honom. — Men så skedde icke. Lejonet sprang emot honom och i ett nu var hans gevär krossadt och ban sjelf i den fiendes klor, som han utfordrat på lif och död. Delamain gaf eld, men utan att i ifvern träffa, och drog sig åter tillbaka för att ladda på nytt. Emellertid lågo både lejonet och kaptenen sårade på marken, och vilddjuret började sönderslita kaptenens arm. I denna förfarliga ställning hade Woodhouse nog själsnärvaro och sinnesstyrka att ligga fullkomligt orörlig, ty han visste, att han inom ett ögonblick skulle blifvit sliten i stycken, om han gjorde det ringaste motstånd. Då lejonet märkte att dess offer icke rörde sig mer, släppte det armen och lade sina ramar på kaptenens ben. I detta ögonblick var Woodhouse oförsigtig nog att lyfta sin arm för att lägga sitt hufvud litet beqvämare, och i ögonblicket grep djuret åter fast i armen och började slita sönder den högre upp mot axeln. Woodhouse insåg då sin oförsigtighet och bade för andra gången styrka nog att ligga orörlig tills de tvenne andra jägarne kommo honom till hjelp, men från orätt sida, så att kulorna sannolikt skulle hafva träffat äfven honom. Hans vänner hörde honom derför lugnt och sakta samt utan att röra sig säga: 4På andra sidan! på andra sidan!4 De åtlydde tillsägelsen och i nästa ögonblick låg lejonet dödt vid sidan af en ännu starkare natur, än dess egen.