Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 augusti 1852, sida 2

Salon. En kapplöpning med vargar. Under denna rubrik låser man i das Auslandföljande beråttelse af en man, som tillbragt en stor del af sitt lif i Amerikas urskogar. Under vintern 1844, uppehöll jag mig i norra delen af staten Maine och hade tillråcklig ledighet att egna en stor del af min tid åt de vilda nöjen, som tillhöra detta ånnu så glest bebodda land. Intet af dessa nöjen roade mig mera ån skridskoåkning. De ensliga, djupa sjöarna i denna nordliga stat, hvilka vid de stränga vintrarne derstädes äro fullkomligt tillfrusna under flera månaders tid, erbjuda vännerna af detta nöje ett vidstråckt fålt. Ofta band jag på mig mina rostiga skridskor och ilade utåt den blanka ytan, så att mina pulsar slogo högt af vållust. Under en af dessa utflygter mötte mig ett äfventyr, hvarpå jag ånnu i dag icke utan rysning kan tånka. Jag hade lemnat min väns hus nyss före skymnin gens inbrott, för att åka uppför den herrliga Kennebeck strömmen, som flyter tätt förbi buset. Aftonen var vacker och klar. Nymånen blickade ned från sitt luftiga såte och kastade sina strålar på de isbetåckta granarna, som kantade stranden, det var en verklig fge-tafla. Hela naturen, vattnet, jorden och luften tycktes försånkta i det djupaste lugn. Jag hade åkt ungefär två engelska mil uppför sloden, då jag kom till ett stålle der en liten båck hade sitt utlopp, jag vek af in på densamma, för att utforska dess lopp. Hundaåriga furor och granar hvälfde sig tillsammans öfver bäcken och bildade ett ständigt grönskande hvalf, som blixtrade i sin vinterdrågt; allt var mörkt under detta hvalf, men jag var ung och oförskråckt, och når jag blickade in i denna bild af den eviga urskogen, klappade mitt bjerta af lefnadslust och mod. Mina gålla hurrarop skallade genom skogen, och jag lyssnade till det mångdubblade echot, tills det alldeles bortdog. Blott hår och der snuddade en ensam nattfogel sina vingar mot en våldig ek. Dessa skogens måktiga furstar stodo der, som om ingenting annat ån tiden kunnat böja dem. Jag tänkte på huru ofta den jagande Indianen måtte hafva dolt sig bakom dessa tråd, huru ofta hans pil vid denna bäck genomborrat hjorten och huru ofta hans vilda seger-halloh hår måtte bafva skallat. Jag såg ugglorna med sin tysta flygt sladdra Öfver mig och höll anden för att lyssna till deras aflågsna skrik. Plötsligt skallade ett ljud, som tycktes komma ur isen vid mina fötter. Först var det högt och förfårligt, men slutade med ett enda långe uthållande tjut; jag bleknade; aldrig förr hade jag hört ett sådant ljud; jag ansåg det för någonting öfverjoraiskt, som ett verk af onda andar — så rysligt vildt ljöd det för mig i denna djupa ensamhet. Nu hörde jag det prassla i grenarna vid stranden, liksom vid ett djurs steg; mitt blod steg brånnande åt bufvudet, men jag kånde åtminstone en låttnad deraf, att jag visste mig —