Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1852, sida 1

ständsdelar från den qvinliga sidan: och likvål (och det var hit vi ville komma) likvål år nu den förnämsta dogmen i aristokratismens troslåra just den, att ju långre tillbaka en åd ling kan råkna sina anor, d. v. s. ju flere mellanlånkar ligga mellan honom och hans stamfader, desto ådlare år han, och i sammanhang hårmedihar det blisvit en vana hos nlen gamla adeln-, att medelst benämningen -parvenyeruttrycka sitt djupa förakt för allt -nybakadti adelsvåg, dervid helt naivt förgåtande, att deras egne stamherrar, hvilkas minne de anse sig skyldige den djupaste vårdnad, kunnat, på precist lika goda och lika dåliga skål, kallas parvenyer, åfven de, enår de hafva varit de förste af sin familj, som blifvit adlade. En sådan aristokratismens argumentalion, för att ådagalågga bördens vigt och sörtjenst. hvad kan den kallas annat, ån ett verkligt sammelsurium af grundlåshet, inkonseqvens och absurditet, och huru kunna sådane resonnemanger innebåra det ringaste råttfårdigande af oförsynta anspråk på anseende och råttizheter framför och Öfver fria och förnuftiga samhållsbråder? Det var en tid, då adelsvåsendet genomträngdes och omstrålades af ett poetiskt element, och dertill ett ganska skönt och gediget; vi sylta hår på medeltiden och dess ungdomliga, romantiska anda. Men med krutets uppkomst försvann till stor del vigten af den personliga handgemångstapperheten, och med den, bland folken så småningom bårjande och allt mera tilltagande förståndets emancipation undan fantasiens herravälde, började åfven rid darvåsendets romantik allt mer och mer fårblekna, och nu, i våra dagar, finnes deraf icke ens det svagaste skimmer. Vår tids ådling år icke den fordne handfaste och outtröttlige, vid faror, strapatser och vedermödor af alla slag stålhårdade riddaren, som med hjertat fullt af barnsligt from enthusiasm för religion, åra och kärlek. drog ut att återvinna Christi graf, eller att med styrkan al sin måktiga arm skydda enkor och faderlösa. Med ett ord, åfven ur denna synpunkt (den poctiska) betraktadt kunna vi icke skänka vår tids adelsvåsende någon hyllning. Återstår då, att tala om sörtjenster af mera prosaisk natur, om öfvervägande förmögenhet, om öfvervägande bildning och praktisk duslighet. och här medgifva vi gerna, att, ålven i vårt land, adeln fordom en gång kunnat berömma sig af dem alla. Men hvart hafva de nu tagit vågen? förmögenhetsstållningen inom rikets förnåmsta stånd, som med glansen af sin representation skall håfda fåderneslandets yttre åra och anseende — den gör det oss ondt att tala om, och betråflande bildningen och embetsmanna-fårmågan, så frukta vi att den förra i allmänhet ej år serdeles stort annat, ån en ytlig salongsbildning, och åt den senare, sådan den, under de sista decennierne, tidtals uppenbarat sig på statens högra förtroendeposter, skulle den hedersgubben Axel Oxenstjerna såkert göra de aldra hiskligaste grimaser. om han kunde stiga upp ur sin graf och höra och se. Det år förvånande, att vår adel icke kan,