her icke vill inse det salska och onaturliga sin ställning till nuvarande tidsförhällanden5aknande all, både materiell och andlig öfervigt. vill den i en prosaisk. kanske allt för ;rosaisk tid, medelst den Svaga efterglansen f en långesedan försvunnen herrlighet och ira, söka uppråtthålla en blott och bart poeisk ide. som icke har sitt stöd i någon motsvarande poetisk aslektion hos folket. Visserigen linnes. ty värr. ånnu mycket qvar af den samla blinda respekten för vår högadel. och let icke blott hos allmogen, med deras evisa -nandi gröfve och nandi baron, utan ifven hos den så kallade medelklassen, om lenna också i allmånhet icke vill medgisva It, hvarken inför andra, eller inför sig sjels. Men denna respekt år icke mera åtföljd al en barnsligt svärmisk beundran för en roman tisk ära och glans, som icke mera finnes; den är endast fotad på gammal vana, och uttryckor sig blott i en viss ofrivillig skygghet, blandad med hemlig afand och harm. Derjöre, så ingrodd och envis den ännu för nårvarande må tyckas, så skall den likvål förr eller senare, af tidens allt mera öfvermäktiga reslekterande anda, uppryckas med de sista rötterna, och då sarväl med -Ridderskapet och Ådeln-, med -Rikets förnämsta stånd-, med -adliga privilegieroch hela skråpet! Huru mycket förnuftigare, om Sveriges adel, med inseende af att dess historiska uppgilt längesedan år afslutad, ville frivilligt gifva vika för den nya tidens kraf, och på fåderneslandets altare offra det lumpna högmodet och hersklystuaden! Såkert skulle ett sådant frivilligt aftrådande beledsagas af nationens aktning och tacksamhet. Men på ett dylikt underverk år nog icke att hoppas, ty om också inom detta stånd finnes en och annan utmårkt personlighet, med nog ljust hufvud, och, hvad mera år, nog godt hjerta, för att inse och önska det råtta, så öfverröstas dock deras svaga och enstaka ståmmor af de förstockade ståndsbrådernas dånande fraser om -sädrens ära-, aheliga råtbgheters, dyrbara arf från sädrenGÅc. Åc. Må då i Guds namn, den skramlige statsvagnen fortrulla sin bana, med de fyra skröpliga hjulen dansande mot hvarandra i gammal invand kadrilj. tills den en gång stark vordna tidsanden, som en jätteörn, slår ner derpå, och under sin tyngd våldsamt krossar hela bagaschet! Men för den oreda och förvirring, som dervid tordekomma att råda, för detta må de båra ansvaret och skammen, som i sin blinda enstörighet och jernhårda egoism icke hafva velat medgifva en lungnare och fredligare sakernas utveckling!