Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1852, sida 1

DCGC —— ————— befallning att hålla sig i beredskap vid båda ändarna af galleriet, som var ganska långt, och gick derpå in i det fångelse der den piemontesiska herden var inSpäårrad. Denne satt vid ett bord, på hvilket han stödde armbägarna; hans manliga, regelmåssiga, redan af naturen allvarsamma drag, buro prågeln af djup sorg, och hans tankar togo honom så uteslutande i anspråk, att han icke hörde når dörren öppnades. Bramante betraktade honom med ett uttryck af deltagande, som sällan visade sig i hans sträfva blicar. Hvad? ropade han ändtligen, har du nu förlorat modet? : Modet? Nej, svarade den unga mannen, men jag kan icke besegra en helt naturlig sorg, når jag tånker på den smårta, som de personer, hvilka å!ska mig, måste erfara, når de se att jag icke återkommer. NMen känner du då i Milano ingen, som skulle hunna blifva din förspråkare hos hertigen? . Vei ingen; mitt namn år endast kåndt af en viss Eriecio, hvilken, som man sagt mig, år hertig Viscontis handsckreterare. Ericcio! ja han äger verkligen hår stort inslytande. — Jag har ett uppdrag till honom från min fader: saken hvarom det handlar år af stor vigt, och ni skusle göra mig en stor tjenst, om ni förskaffade mig medel att skrifva till honom. — Kan du skrifva? frågade Bramante förundrad. — Ja, en pilgrim, som af sjukdom nödgades att stanna en långre tid i våra berg, lärde mig får några år sedan att låsa och skrifva.