Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1852, sida 1

——— ——— — ———— En lätt, knappt märkbar rodnad betäckte vid dessa ord Venetianarens drag. — Som ni behagar, kapten, sade han, utan att i sin röst förråda den minsta rörelse, vi lemna er. Han aflöste den soldaten, som med blottadt svård stod utanför bertiginnan Bestrixs fångelse, uppstållde sitt folk och marscherade bort. — Du år temmeligen stolt Öfver den nåd, hvori du Står hos hertigen, mumlade han, i det han kastade en sidoblick på Bramante, men vånta, jag upptåcker vål någon gång det svagaste stållet på ditt bröstharnesk. led den Önskan att stanna ensam hos hertiginnon, måste någon hemlig afsigt vara förenad. Han teg några Ögonblick, derpå ropade han en af riva soldater till sig förde honom något åt sidan och sade: — Såg mig, Albini, du har ju en gosse? — Ja, min kapten, vacker som en ångel. — Det skall vara en liten tjufpojke, säger man. — Ack, det år en förträlslig pojke, näsvis som en apa, elak som en satan och falsk som en qvinna. Alla Som kånna honom hålla af honom. — Huru gammal år gossen? Ånnu icke tio år. — Skicka genast hit honom och om ban vål utför det uppdrag, som jag åmnar gifva honom, så skall du icke ångra det, lika litet som din son sjels. Ervieeio. Då Bramante sett kapten Braccioli aftåga med sitt manskan. postersde ban en af sina soldater såsom skildtvaki utanför bertigionans fångelse, gal de eudra