Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 juni 1852, sida 1

sAi A2A2A a2—2—— äristokratiska betraktelser. (Slut Ir. n:r 138.) Vi hafva antydt, hurusom aristokratismen. till sin ide, blott stöojer sig på rent af imaginåra principer, men vilja, i stållet för detta uttryck, som dels år mindre träflande. dels allt för svagt, såga: absurda, löjligt, absurda principer, och då tro vi oss hafva funnit råtta ordet, för så vidt man med benåmningen absurditet afser ett påstående eller en slutsats, som rakt strider mot all sund logik. Ty antag också, att hvarje adlig åtts stamfader erhållit sitt skölamärke endast och allenast för verkliga förtjenster, för utmårkta prof af tapperhet, snille, verksam menniskokärlek c. — något, som långt ifrån alltid varit fallet, då tvertom historien till komplett evidens ådagelågger, att upphöjandet till adlig vårdighet ofta, ja oftast, blott och bart haft sin grund i en furstes enskilda bevågenhet, får att icke tala om ånnu såmre anledningar —-; antag vidare, att dessa stamsadrens utmärkta egenskaper, till följe af en orubblig naturlag, nödvåndigt måste fortplantas på hans efterkommande — en sats, hvars grundlöshet tillräckligt blifvit ådagalagd både af vetenskaplig forskning, historia och dagliga erfarenheten — åntag sedan till på köpet, att denna slags fortplantning aldrig inom de adliga åtterna, under rullande sekler, varit störd genom den ringaste feminina sörirring från den jämna, snörråta, tråkiga åktenskapsstråten, och att således hvarje manlig lånk i den långa åttekedjan med trygg sjelskänsla kunnat såga till sig sjelf: jag år pappas sannskyldige son— oakså något, som vå! icke lår vara så alldeles tvårsåkert —: antag, såga vi, allt detta, så orimligt det ån år, så måste likvål odisputabelt medgifvas, att anherrens andliga och kroppsliga sullkomligheter i alla fall måste, från led till led, förlora allt mer och mer af sin ursprungliga karakter, ju mer de i tidernas längd uppblandas med främmande be