Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1852, sida 1

Å sÅ:ttttttscctcttt;:. ? -tt-tttitf1tttcht der en professor, som skar sina på den svärbestigna Greisswaldska parnassen; der en sanjunkare Sabelfelt, en caput familie, som säljer sin riddarhuspolett, för att med tillråcklig glans vid badorter och andra stållen, der partier uppgöras, kunna utbjuda sin dotter, den något passerade fråken Juliana; der en löjtnant vid flottan, herr Ehrenköl, som gerna talar om sina anor (hans stamfar var styrman på Noaks ark) och om fårfådernas och sina egna bedrifter (han håll på att rådda korvetten Carlskrona, om han nåmnligen hade varit med ombord.) Vi se vidare den riksbekante kurtisören, herr brukspatronen Sockertopp, som helt såkert hitkommit i vissa afsigter (brukspatronen år ungkarl) och hr Krummerlund, litter atrådman från Kongsbacka, en hederskrona bland gubbar, hvilken med hjeltemodig anstrångning slitit sig lös från hem och hushållerska, för att hår vårdigt representera sin stad. Vidare ha vi åran att göra bekantskap med en lagman med mager lagsaga, men i ersåttning derför med en desto fetare fru lagmanska under armen; i deras kölvatten trånger en ung elegant, sannolikt en af lagmannens eller kanske lagmanskans klienter. Ensam för sig sjelf, promenerar en riksdagsman från Falkenberg funderande på det hvilande kongliga representationsförslaget, och en ung man i uniform, som man misstånker vara den nyligen tillförordnade kommendanten i Laholm. För att fullånda den bizarra taflan ser man i en afskild vrå tvenne nyförlofvade, som sannolikt kuttra om sin kårlek; ålskarinnans eldiga blickar och täcka gestalt förskaffa älskaren triumfen af alla nårvarande ungkarlars afundsjuka blickar. Före måltiden var hållningen något stel, hvilket måhånda kan tillskrifvas närvaron af Ungerns guvernör; luftkretsen kring en stor man år alltid tryckande. Damerna sutto uppradade på soffan, och ingen af de nårvarande ungherrarne vågade på skotthåll nalkas batteriet från deras blickar. Under tiden fördrefvo de förra tiden så godt de kunde; löjtnant Ehrenköls unga fru, en kokett blondin, var just sysselsatt att inviga sin pensionskamrat, den nyförlofvade, i -åktenskapets mysterier-, och fråken Juliana lyssnade som bäst hårtill, når Kossuth åndtligen framtrådde och inledde ett samtal med det tåcka könets närrarande representanter. Man tånke sig allas, i synnerhet Riksdagsmannens, häpnad öfver den revolutionåra propagandans tilltagsenhet, når man fann det vara H. Excellens afsigt att republikanisera damerna. Ingen kan veta, huru det gått, om man ej just nu brutit upp till middagsbordet. Miserarum est neque amori dare ludum neque dulci mala vino lavere säger Horatius, men detta kunde ej gerna tillämpas på de närvarande damerna. Åtminstone yttrade den trefsliga fru lagmanskan helt oförtäckt sin beundran för aptitsupen, och det gjorde riktigt godt i själen ati se med hvilken kläm och eflertryck hon tog -helan-. Också märktes, att efter middagen och pokuleringen tog kurtisen en skarpare fart; damerna voro mindre blyga