och herrarne mer närgångna. Detta senare gällde i synnerhet om den gamle fanjunkaren Sabelfelt, som slog sig på allvar lås för lagmanskan. Lagmannen protesterade, men hvad frågade den gamle underhuggaren-, lägrets råbarkade son, efter protester, i synnerhet når lagmanskan, helt visst för att göra sin man svartsjuk, tycktes med nöje emottaga det 0. sörskämda gråskåggets smekningar? Saken gick slutligen så långt, att lagmannen fann sig föranlåten skicka sin vån, den beschåftige Krummerlund, efter polismyndighet. Den tappre sjölöjnanten var alltför upptagen med beråttelsen om sina anor, för att se, hvilka horn hans vackra fru svarfvade åt hans panna, och fråken Juliana, som i så många år förgätves suckat efteriförlossning, var omgisven af tillbedjare, bland hvilka brukspatr. Sockertopp utan tvilvel var den sötaste. De småktande blå ågon, som utgjorde den förnämsta af henne beaux restes och som hon visste med mycken effekt slå ned, hade besegrat denna sjäril, som hittills oöfvervunnen i flera decennier fladdrat från blomma till blomma. Nu glömde han vid hennes sida verkligheten för sållhetens dråm, lyssnade berusad till hennes asvårmiska fård i diktens lunder-, och når han slutligen, utom sig besvor henne att sörbarma sig öfver det hjerta, hon krossat, hviskade hon till svar, att hon sjelf af erfarenheten tillråckligt visste hvad ett krossadt hjerta vill såga, för att ej hysa deltagande för hvarje sådant. Åssåren var uppgjord, förlofningen egde rum på stållet, och då först anförtrodde fröken Juliana, ljuft rodnande, sin ålskare, att antalet af hennes åri sjelfva verket var dubbelt större, ån hon i början uppgifvit det. Sockertopp baxnade väl genast, men tog saken i det hela lugnt, helst som olikheten i ålder mellan de båda ålskande, såsom han sjelf tillstod, derigenom temligen utjemnades. Bland tal, som höllos inter pocula, förtjena nåmnas nationens curators till dess inspector samt dennes svar, samt de tal, som utbyttes mellan curator och grefve Rosen, som upptrådde i nationens namn och tolkade dess högaktning och tillgifvenhet för vårdaren af dess angelågenheter. Samma talare föreslog en skål för arkitekten Stråmberg (studerande af Götheborgs nation och akademiska föreningens byggmåstare). Likaledes tömdes skålar för professor Sundberg och docenten Lysander, hvilka båda Götheborgs nation råknar bland sina medlemmar. Slutligen upptrådde en talare, som till åmne för sin framstållning valde nationens fana; denna år redan något passerad, serdeles i jemsörelse med öfriga nationers, men man hoppades med visshet, att denna olågenhet skall afbjelpas, och att det blott behöfdes en antydning, för alt på vissa håll sätta hundradetal af tåcka fingrar i rörelse för detta åndamål. Man åtskiljdes kl. omkring half 6, då nationen beledsagade sin inspector till hans hem. (Forts.)