Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 maj 1852, sida 1

— Ingenting år likväl mera enkelt, svarade Victor; jag fick en gratifikation i Banken på femti banko, för att jag varit snåll gosse detta året. — Femti banko! det var inte lite heller. Men i alla fall fruktar jag, att du tagit dig bra nåra. — Var inte rådd; det år inte så stort som det låter; och dessutom får du lof att betala igen mig snart — så fort du fått sålja dina taflor. — Förstår sig. Men hur kom det till, att gumman tackade mig och inte dig? — Det var helt naturligt; jag sade, att du ej ville stiga upp, emedan det var så kallt i rummet, och att du derföre uppdragit åt mig att göra liqviden. Jag betalade först, hvad du var henne skyldig, och så lemnade jag förskott får fjorton dagar, så du kan vara lugn öfver helgen. Men låt oss inte tala om det der lapprit nu mera; vi kunna räkna öfver sedan. Nu år hufvudsaken, att vi gå och skaffa oss lite frukost. . — Det var just så min mening; derför har jag tagit med mig blyhartzpennorna. — De kunna bli bra en annan gång; men i dag vill jag vara vård. Hvart skola vi gå? — Till närmaste ställe tänker jag. Till Mosebacke.