Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1852, sida 3

de vi några siender och krossade säkerligen ännu slera knotor. En gång voro vi dock nåra att blifva öfvermannade, men Försynen, som så ofta vakat öfver mig, skyddade mig åtven denna gång. Ett hurrarop från min vån ingaf mig nytt mod, och vi språngde genom vildarnes låger. Men våra håstar hade genom de vildas skrik och tjut råkat i en sådan ångest, att vi med största möda kunde få dem fram; min var i synnerhet mycket skygg, sprang rakt in uti en eld, sparkade och slog så att bränderna slögo åt alla håll. Vildarne förföljde oss ännu nägra steg samt kastade en mängd spju: och stridsyxor efter oss. Först når vi kommit ett stycke ifrån dem gjorde vi ballt, och nu såg jag, att min håst var svårt sårad i ena benet och blödde starkt. Jag sjelf hade icke kommit alldeles oskadad derifrån; ty en stridsyxa hade tråffat min axel, och min vån kånde ett sår af ett spjut eller något annat spetsigt vapen i låret; åfven hans håst var, liksom min, illa sårad. Vi måste således leda djuren och göra en besvärlig marsch i omkring två timmar, innan vi kommo till vårt långe efterlångtade nattqvarter. Det var en hydda, byggd af sten, med ett tak af bark och ganska luftig, ty vinden pep igenom otaliga sprickor i våggarna. Denna hydda var srån taket till golfvet 5 sot och bestod af wå rum. TVÅ stora stenar, på hvilka lågo brinnande trådkubbar, förestålde spiseln, och ett stort stycke orkött stektes vid denna eld. Möblerna bestodo af 2 eller 3 plumpa trådbånkar, ett bord och några vid väggen fåstade hyllor, på hvilka funnos ett par bleckkärl och några smutsiga knifvar och gafflar, jämnte en ofantlig bulle, så het som den kommit ur askan. I hyddan befunno sig tre kolonister af vildt utseende och med så våldiga skågg, att vi knappt igemkånde dem, ehuru vi i England kånt dem ganska vål. Der voro inalles 6—7 herdar, husbonden och hans folk. Då de sågo vårt bedröfliga tillstånd, frågade de med deltagande efter orsaken, och vi kunde knappt hindra dem från att anfalla vildarnes låger, sedan vi beråttat vårt farliga åfventyr. På bordet stod en stor skål full med mjölk och bredvid den en flaska rom. Frestelsen var mig för stor, jag hällde en portion rom i mjölken och drack ur den i ett andedrag. Drycken smakade mig så utomordentligt vål, att jag aldrig skall glömma det; ty kontrasten mellan den och det ruttna, afskyvårda vatten, som jag en stund förut måst tillgripa, var alltför stor. Derpå kom vår måltid, bestående af godt kött, som vi gjorde åll möjlig heder, och vår vårds rom blef också behörigen, kanske tillochmed litet förmycket hedrad med vår påhelsning, ehuruvål detta plågar ske når gamla vånner åter råkas. Emedan vår vård icke ågde sådana lyrartiklar som sängar, så utsträckte vi våra trötta lemmar på golfvet, sade om morgonen vid solens uppgång våra vänner sarväl och fortsatte vår resa. Denna dag intråffade ingentiog mårkvårdigt på vår fård, utom det att vi uti ett tråd sågo fem afskurna hufvuden af vildar hångande bredvid hvarandra; dessa vildar hade ett par dagar förut blifvit dödade under en strid med en hop hvita. Om aftonen kommo vi till min vån Fowlers nybygge, som ligger vid stranden af Murrayfloden, den herrligaste flod i Nya Sydvales.