Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1852, sida 3

Styckegods. Ett nytt slags hångbroar. Kapten Reids berättar i sina reser i Sydamerika följande tilldragelse: I en skog på andra sidan om en mindre flod visade sig ett antal apor. Vattnet tycktes uppehålla dem i deras vandring. Sedan en gammal grå apa, sannolikt anföraren, hållit ett slags mönstrins. sprang en af aporna ut på en klippa, som stråckte sig Öfver vattnet, tydligen för att Ofverskåda flodens bredd, vände derpå om igen och meddelade anföraren hvad hon hade sett. Nu uppstod en liflig rörelse bland bela hopen. Befallningar utdelades, och en del af manskapet ryckte fram. Några ingeniörer ilade fram och tillbaka på stranden och betraktade mycket noga de der värance tråden. Ändtligen samlade sig alla vid ett smidigt tråd, som stod der floden var smalast. Tjugo till trettio apor klättrade upp. En af dem, synbarligen den starkaste, gick ut på en stark gren, lindade svansen flera gånger om densamma och hångde nu med hufvudet nedåt. En annan klättrade efter, lindande sin svans om den förstes hufvud och ena arm och hångde nu fast vid denna. Detsamma gjorde äfven de öfriga, den ena efter den andra, så att inom få minuter en hel kedja apor dinglade i luften; den sista nådde marken med sina hånder. Och nu svångde sig detta lefvande tåg hit och dit som en urpendel. I början var rörelsen svag, men ökades småningom; då den nedersta apan uppnått den oscillerande curvans tangent, bidrog hon kraftigt med sina hånder till svängningens Ökande och understöddes deruti af några andra. Detta varade till dess den nedersta apan kunde fatta uti en gren afett tråd på motsatta stranden. Hon betedde sig dervid så skickligt, att ingen af lånkarna i kedjan erfor någon allt för stark ryckning. Nu var kedjan fåstad på båda sidorna om slodon och — hängbron var fårdig. Öfver denna bro ilade nu med blixtens snabbhet tre till fyra bundra apor. Nu voro visserligen aporna på andra stranden, men huru skulle de bära sig åt med bron? Släppte den starke sitt tag, så måste åtminstone han jämnte ett halft dussin andra släpas genom vattnet, ty kedjan var lång. Då slingrade plötsligt en stark apa sin svans omkring den, som hängde djupast i kedjan, en annan fastgjorde sig vid denna på samma sätt, och sålunda fortsattes, till dess ett godt dussin mer fästat sig vid kedjan; den sista apan hade tagit fäste i trädet på den stranden dit alla de andra aporna redan lyckligen anländt. Nu drogs kedjan högre och högre, från den ena grenen till den andra, till dess att den hängde alldeles horizontelt. Då upphäfde sista apan i bjelpkedjan ett skarpt skrik, till tecken att allt var i ordning, deh i ett nu var hela kedjan på andra stranden; inom få gekunder hade alla aporna försvunnit i skogen.