Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1852, sida 3

Salon. Ett åfventyr i Australiens öknar. (Af löjtnant Edenborough.) (Slut fr. N:o 103.) Vid dagens inbrott begåfvo vi oss åter på våg, i hopp att, så vida icke oförutsedda hinder inträssade, göra en lika lång dagsresa som de två första dagarna, för att uppnå ett stålle, der vi skulle tråffa landsmån. Innan vi ridit 10 mil kommo vi till en låglandt, sumpig ång, som hade en vidd af omkring 10 eng. mil. Vid en håla, fylld af drickbart vatten, stillade vi vår genom den glödande solen frambragta, nåstan olidliga törst, förtårde en bit mat och redo vidare en mil till en annan håla, men utan att finna vatten, huru mycket vi ån långtade derefter. Ändtligen kommo vi till en liten grop, hvari det vål fanns vatten, men nåstan uttorkadt och blandadt med blad af gummitråd, ormar och annat afskyvårdt kryp. Nåstan vansinnig af törst kastade jag mig på marken och drack af det åckliga vattnet, hvilket smakade bittert som galla, tills min vån ryckte mig upp. Vil trodde oss nu vara nåra vårt nattlåger, eftersom solen nårmade sig nedgången, men vi upptåckte ingenstådes någon boning; då ropade min reskamrat full af glådje, att han på långt afstånd såg ljus, och pekade med handen i denna riktning. Vi skulle just nu rida Öfver en bäck, som på båda sidor var omgifven af nöga berg, långs utät hvilka vi måste rida för att uppnå vårt mål. Flera ljus blånkte der på längt afständ, men det blef snart tydligt, att de icke kunde komma ifrån huset, der vi tånkte hvila Öfver. Min öfvertygelse var, att så många ljus icke kunde sinnas i en liten hydda, och yttrade min fruktan för, att vi stucko våra hufvuden i lejonens gap. Min vån skrattade åt mina tvifvel och bekymmer, och sökte förklara de många ljusen på det sått, att de hårledde sig från några oxkårre-förare, hvilka lågrat sig kring flera eldar. Men ju nårmare vi kommo, desto mer stadgades min misstanke, och slutligen måste min reskamrat gifva mig rått; vi gjorde hallt och betraktade förlåget hvarandra, ty att vånda om var nåstan omöjligt för klipporna på båda sidorna om båcken och på grund af våra håstars trötthet; men det var ingen tid att fundera långe derpå, och vi beslöto att fortsåtta resan, och, om det vore ox-körare, fråga dem efter vågen, men stötte vi på ett låger af vildar, blefve oss intet annat råd, ån att språnga igenom. Vi skrufvade våra gevårspipor från kolfvarna för att få ett dugtigt nödvapen, togo en pistol i handen, hade den andra spånd i hölstret och redo fram till en krökning af båcken, der vi icke voro 50 alaar från våra fiender, mas-aa. Ljudet af hästfötterna hade tydligen gjort dem oroliga, men de fingo icke tid till overläggaing; ty plötsligt sprängde vi midt in ibland dem, och blott några få hade fått tid att fatta sina spjut, som låso i en hög. Med ursinniga rop 5PrtUH. go qvinnorna upp från elden; ty vårt anfall var så plötsligt och hästigt, att de — hvilka såkerligen VOro ötver 200 — biefvo fullkomligt öfverraskade. I detsamma jag assköt min ena pistol på hopen, sås jag vid min sida en vilde med en klubba i handen och kastade nu pistolen med sådan kraft i ansigtet på honom, att han störtade till jorden. Nu drog jås fram bösspipan, som jag hade i beredskap, och sloS dermed så våldigt omkring mig, att ett par vildar störtade. Nu var min vån, som jag i början af striden förlorat ur sigte, vid min sida, och under det vi båda slogo omkring 083 till höger och venster, döda