Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 maj 1852, sida 1

till en vasall under klereciet, ty presten år i hvarje församling skolstyrelsens ordförande, det år således han som beståmmer lårokurser. läsetimmar och åfven den anda som bår råda i folkskolan; men det år icke nog med allt detta, som i sig sjell borde vara mer ån tillräckligt -att hålla folkets ljus inom behörigt skrank-, man vill hafva folkskolan till ett missionsinstitut för låsare och ett hospital för predikosjukan, hvilken man der icke vill bota utan uppväcka. betta år ju ett ypperligt tidens tecken, och hvem inser icke att ett får tråffligt låsareslågte hårigenom skall utbreda sig öfver berg och dalar, hvilket har jorden till sitt fångelse, presten till sin fångvaktare och förnuftets ljus till sin bådel. Inom få år bör man således förvänta sig att hela vår nord går med hängande hufvud och ångsliga åätbörder omkring och predikar, kanske med hr Fjellstedt eller något annat F i spetsen för sig, och vi få val då höra om stenarna behaga att agera klockare och dertill messa sitt: amen. Men folket år dock icke så enfaldigt, som man någon gång tror det vara, ty till detsamma har åfven trångt sig en stråle af ljus och friskhet. Folket börjar derför redan inse, att folkskolan år, om icke helt och hållet ändamålslös, dock icke hvad den, åfven med de ringa tillgångar den nu åger, borde vara, nemligen ett medel till de uppvexande slågtenas upplysning, utan att dess riktning blifvit fullkomligen förskefvad, derigenom att den år en presterlig institution, som står under prestmyndighetens högsta inseende. Man börjar allt mer och mer begripa, att den första grunden till ett folks vålstånd och storhet, såvål i moraliskt som i ekonomiskt hånseende, ligger i en god och förnuftig uppfostran, och att det endast år denna som skall göra en sann christ lig anda lefvande i samhållet, den som skall förminska brotten, fattigdomen och det omoraliska lättsinnet, korteligen: att det år en sann uppfostran, som skall -bygga fridens fåste på försonad jord-, såsom skalden såger. Men man inser dock, att en uppfostran, ledande dithån, måste vara annorlunda ån den som nu bedrifves. Man måste då lära sig att fatta menniskans och menniskoandens storhet, att vi åro födde och komne i verlden till att vittna om sanningen, födde till frihet, åra, lycksalighet och ljus, icke blott på jorden, utan åfven ofvan jorden och tidens skiftande Oden. Man måste låra hvad menskorått, hvad friheten innebår, låra sig att skilja det mora liskt råtta från det jordiska, Guds och naturens bud från tillfålliga menniskostadgar, man måste kallas till medvetande af sig sjelf, af förnuftets ljus, af andens ofårgånglighet och kraft, jemte det man lår sig att kånna sinne verlden och de krafter som der verka, lår sig att betrakta jorden och dess omgifning stjernhimmelen, djuren, blommorna och annat mera, men dock att inse det menniskan åfven i yttersta måtto år skapelsens krona. Men framför allt måste man låra sig att ilska, ty den kristliga kårleken år lifvets högsta skatt, det år som Tegner såger -värt slågtes modersmål. Och liksom Christus har