Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1852, sida 1

selt hänseende, medan i andligt hänseendsegerkronan tryckes på hans hufvud. I följe deraf åro också hans Mitt lifs sagor (hans officiella biografi) i egentlig mening ingenting annat ån ett kommentarium till hans öfriga arbeten. Jag säger, i egentlig mening, ty hvarje författares biografi måste ju, liksom öfverhusvud hvarje menniskas lefnad, vara el! kommentarium Öfver dess arbeten, emedan den visar oss på hvilken grund och af hvilka materialler den byggnad blifvit uppförd, som vi beundra. I afseende på vår försattare måste detta förstås på annat sått; hans autobiografi år kanske råttare sagdt, en utförlig innehällslörteckning öfver hans verk; ett kapitel visar oss den håndelsen, eller den perioden i hans lif, som år utförligt behandlad i en af hans romaner; ett annat kapitel framståller de konflikter, hvilka utgöra åmnet för en annan roman eller en saga — kortligen, hans arbeten åro icke resultater af en allmånt filosofisk, objektiv lefnadsåskådning, som endast tjenat individen till grundval, utan de barnsliga, okonstlade utgjutelserna af en natur, som ständigt allt för mycket varit sysselsatt med sitt eget jag, för att någonsin kunna abstrahera derifrån, eller någonsin kunna kasta en blick deröfver; och derför har också Andersen, utan att vilja det, i sjelfva titeln af sin autobiografi inlagt en egendomlig och tråffande kritik: för honom har lifvet alltid varit och år ånnu en saga, hvari ån undersköna englagestalter, ån afskyvårda gastar drifva sitt spel, och hvilken varit honom alltför kår, att han någonsin skulle rönt lust att lyfta på det underbaras mystiska slöja, i hvilken den varit och år höljd, eller hugga den itu med förståndets skarpa svård. Blott i en enda riktning tråder Andersen utom sig sjelf eller kan tillochmed glåmma sitt eget jag, och det år i sina naturskildringar, ty naturen får fritt inverka på honom, och han återgifver den med daguerreotypisk trohet, endast omstrålad och förskönad af hans poesis herrliga ljus. Då tråder oss hans rena, barnsliga fromhet så välgörande till mötes, att vi gerna förlåta, ja tillochmed glömma hans sjelskärlek och fåfånga. Och fåfång år Andersen, fåfång till den grad att få menniskor förekommit mig mera fåfånga. Men besynnerligt nog har fåfångan hos honom ingenting stötande; den tillhör så helt och hållet hela hans våsen, att man — må det också synas fremlingen underligt — ovilkorligen intages för mannen. Det ligger någonting så oförargligt deri, år aldeles icke förnårmande, och tycks såga: Låt mig få behålla min leksak, den göra mig ju så stort nöje!l— ja, jag tror, att jag skulle tycka att någonting fattades honom, om han icke vore säsfäng. Hos hvilken annan som hellst skulle det göra ett komiskt intryck, om man intrådde i hans rum och på böcker, taflor, byster, ordnar c. mårkte en sjelfdyrkan, som grånsade till afguderi — hos Andersen år detta natur och ingenting såkt. På hans bord ligga t. ex. alla möjliga ölfversåttningar af hans arbeten: på tyska, engelska, holländska, ryska — och hvad vet jag! Intråd oRERLEETEE—LL T6.