Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 april 1852, sida 1

Rummet nåst innanför var herr Wilhelmsons tasvelgalleri. Möblerna der utgjordes af stolar af gul, betsad björk, med en dermed harmonierande soffa, allt öfverdraget med blårandigt, blankadt lårft, en större spegel med sitt konsolbord och på ena våggen ett bokskåp af jaquaranda med glasdörrar. Det innersta rummet var herr Wilhelmsons sångkammare, i hvilken — utom sången naturligtvis — förnåmsta möbeln utgjordes af en grönmålad kassakista med svarta beslag, som dock innehade en blygsam plats i en vrå. Af de våntade gåsterna var ånnu ingen kommen mer ån Victor Pundmark. — Hvem våntar du till dig, utom Branning? sade han till vården. — Kommissarien Berthelius; kånner du inte honom? Åh du har visst sett honom; en liten jovialisk gubbe, som hvar afton dricker sin toddy på Äpplet. Han var vid kommissariatet under krigen; men som han var en klåpare uti att stjäla, så kom han derifrån lika fattig, som han kom dit. Sedermera har han haft åtskilliga småbefattningar, men ingen just som kunnat föda sin man; och nu på gamla dagar står han så godt som på bar backe. Han har ett litet lånbibliothek hår på Lagårdslandet; det är derigenom jag kom