örmärkt till honom och se huru andåktigt an låser i en bok, medan ett Icende för klarar hela hans ansigte; kasta en blick öfver hans axel, för att se hvad som så sångslar honom: — åh! det en rysk öfversättning af någon bland hans romaner; men Andersen förstår icke ett ord ryska, han kånner icke engång detta språks bokståfver! Må ni le, som låsen dessa rader, — men om ni personligen kånde Andersen skulle ni icke finna honom löjlig, måhånda tvertom ålskvård; så har det åtminstone sält med mig och med många andra. Oaktadt allt detta år det ganska naturligt att han icke anser sig sjelf för fåsäng., Nägra dagar efter ofvannämnda sammanträslande gjorde han mig ett besök; vi talade om hans arbete -Mitt lifs sagor, som verkligen måste förekomma låsaren som en egenkär sjelsåskådning, hvilket också kritiken uttalat, och syftande hårpå frågade han: -Säg mig uppriktigt, finner älven ni så mycken fåfånga deri? jag tycker det år så modest. Min sjelfkånsla bjöd mig att såga folk, som ansågo mig utan allt vårde: -Ser ni, jag år ej så utan betydenhet, som ni tror, jag har gjort det och det och lyckats deri, samt stråfvat och verkat så och så! Han hade stigit upp för att gå, och håll just handen på nyckeln, derför sade jag: Nå, nå, den hår saken år ej så lätt att afgöra, vi få tala derom hårnåst. Då hotade han leende med fingret och sade: Leo, Leo! Ni anser mig också för fåfång, det ser jag på er; men ni går mig orått! — Nu kan jag säga huru jag för mig sjelf förklarade mötet med Andersen på Norrbro, och nu skall det icke mera låta sarkastiskt: Andersen hade gjort toilette och gått ut för att blifva sedd; ty det skulle åndå hafva gjort honom ondt, om icke Stockholmstidningarna följande dagen hade sagt: I går anlånde den herömda danska författaren Andersen till vår stad. DAD —