aflägsnat sig. Och sel af en besynnerlig ödets skickelse, upptäckte han just då, att karlen der förvarat de stulna uren emellan några stenar i en gärdesgård. Svan blef naturligtvis ytterst glad och begaf sig genast till — polisen kanske — nej! till sin goda vän Claesson, för hvilken ban likväl icke omtalade sin lyckliga expedition, emedan han ensam ville skörda frukterna deraf; Svan skulle stannat qvar hos Claesson öfver natten, men blef samma afton griper och kom derigenom i tillfälle genast få omtala hvarest uren voro förvarade. Claesson deremot berättade, att då Svan kommit till Claesson sistlidne Fredags eftermiddag, hade han lemnat ett silfverur till Claesson med anmodan att Claesson skulle förvara detsamma, och då Claesson ifrågasatte urets ärliga åtkomst. hade Svan försäkrat att han vore ägare af det samt dervid yttrat, att det vore ett aÖgammalt godt ur. Claesson, sem hade något arende till Lindholmen samma dag, hade derefter begifvit sig på väg dit, men under tiden kommit att närmare tänka på saken och började bysa fruktan för, att uret icke vore ärligt åtkommet, hvarföre han beslötskilja sig ifrån detsamma och gick derföre upp åt Mastbuggsbergen i grannskapet af telegrafen, der han under några stenar gömde det: allt naturligtvis i afsigt att framdeles anmäla händelsen. Kommissarien Wickstrand upplyste nu, att sedan Svan blifvit gripen och gifvit anvisning på stället der uren lågo gömde och derjemte omtalat, att han lemnat ett at dem till Claesson, hade denne likväl först förnekat sådant, men slutligen efter många slingerbultar vidgått Svans uppgift och sjelf afbämtat uret i Masthuggsbergen. Trots dessa menlösa och trovärdiga historier, hvarå poliskammaren var nog indiskret att icke fästa synnerligt afseende, förklarades Svan och Claesson skyldige träda i häkte, och målet remitterades till vederbörlig domstol. Bonden Olof Larsson från Danska Lärje på Misingen råkade sistlidne Lördag ut för miasödet att blifva af med sin plånbok och inneliggande 16 rdr rgasedlar. Dermed lärer så ha tillgått, att Olof Larsson, som hade något att uträtta å jernhandlanden Lundgrens gård, derunder besökts af en för honom obekant mans person, hvilken utan anledning knuffat honom för bröstet. Utan att bry sig synnerligt bärom och betraktande händelsen endast som en vanlig schåare-kittslighet, fortsatte han sitt göromål, men kom straxt derefter af en tillfällighet att känna efter sin plånbok, hvilken då var borta. Han gjorde genast allarm, och som han icke hade skäl misstänka någon annan, än den han sist varit i beröring med, eftersatte ban denne och med por lisens hjelp lyckades han gripa honom ett stycke derifrån; men plånboken med penningarne var och blef borta. I Tisdags förevar ransakning härom uti poliskammaren, dervid den misstänkte inställdes och befanns vara en för olofligt tillgrepp förut härstädes straffad dräng, Carl Nilsson, från Edsvalla bruk i Nors socken af Wermland. Carl Nilsson nekade icke allenast till anklagelsen, utan påstod sig aldrig tillförene hafva sett målsägaren och än mindre sammanträffat med honom i Lundgrens gård, som han icke ens visste hvarest denna vore belägen; och då bevis saknades mot honom, blef ransakningen icke remitterad, men Carl Nilsson, såsom tillbörande annan ort, insattes i länsfängelset, för att derifrån afsändas till hemmet. Den för sina industriella experimenter i andras fickor beryktade qvinspersonen Anna Beata Ljungberg, hvilken sist varit tilltalad för stöld af en större summa penningar från en Styrsöbo, var nu åter uppkallad till poliskammaren, för det hon sistl. Måndag eller Tis dag åttadagar skulle ur ett kök knipit en kaffekittel af koppar och en ljusstake af tenn, tillbörige skräddaregesällen J Pettersson och bryggaredrängen Gust. Olsson i Westra Haga. Vid undersökning härom sistl. Tisdag förklarade Ljungberg, att hon af en okänd madam för flera veckor tillbaka tillbandlat sig ifrågavarande saker och ville med intyg af hustrun Gunilla Johansson styrka, att hon minst 2:ne månader innebaft ljusstaken och 3:ne veckor kaffekitteln. Målsäganderne intygade emellertid, hvad de ock voro färdige med ed bestyrka, att de stulna sakerna voro deras tillhörighet och att de på uppgifven tid bortkommit. A Ransakningen uppsköts för vidare bevisning till d. 6 pril.