Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1852, sida 1

låtit mig? Du anser mig ännu värd din kärlek? Jag skall älska, nej, tillbedja dig, som den gudomliga godhetens afbild. Ack, Calisto, Gud välsigne dig! Grefven fattade grefvinnans arm, förde henne med bjertligt leende till fönstret, pekade på en stol, 10g plats vid hennes sida och sade i det han ånyo fattade hennes hand: — Jag har utstått en dödlig smärta, det är sannt; en förfärlig misstanke sönderslet mitt hjerta — ingen vet hvad jag lidit; ty jag älskar dig, min dyra Catalina, och jag tänkte men, jag hade orätt; nu tala vi icke mera derom. I dag har en lycka vederfarits mig, som skulle bragt mig till höjden af lycka, om icke din egen älskliga blick varit tillräcklig dertill. — En lycka, insöll grefvinnan, en lycka, åt dig, Calisto? ack, Gud vare lof derför! — Hör, fortfor grefven i hemlighetsfull men glad ton, du vet visserligen, Catalina, att min broder och svägerska blefvo innebrända på den spanska furiens blodiga dag. Deras barn bade också, enligt några grannars utsago, omkommit i lågorna; men du erinrar dig väl äfven andras påstående, att en spansk soldat räddat barnet ur lågorna ? Vid denna fråga skakade grefvinnan på hufvudet, liksom ville hon säga: det kommer jag icke ihåg. — Du har kanske glömt det, fortfor grefven; men du vet, Catalina, huru högt jag älskade min broder, och då kan du också förstå huru glad jag skulle blifva, när jag i dag genom en slump, eller kanske en Försynens skickelse, upptäckte min broders barn. j — Din broders barn? utropade grefvinnan, som om hon tviflat på Sanningen af denna underrättelse. — Senor Alonzoes barn? utropade den förvånade duenan.