Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1852, sida 1

AAA BB — ske förrån den för tillförlitliga statistiska upplysningars inhämtande ersorderliga tidrymd efter ärets slut förlupit. Då emedlertid frågan tyvårr ånnu år hos regeringen ,oafgjord, hafva vi sett så mycket mindre skål uti att med anledning af nåmnde tidsförlopp afbryta fortsåttningen af våra artiklar, som icke allenast Wermlands lån synes oss vara det som af den engång fullbordade jernvågen skall håmta mesta nyttan och på hvars framtid denna våg kommer stt utöfra den största inverkan, utan åfven om vågens fördelaktigaste stråckning inom just detta lån meningar: ne varit mest olika, i det att såvål Vestra Wermlands innevånare gemensamt med Dalslands, som Östra Wermlands gemensamt med bruksägare och possessionater uti Nerike hos K. M. anhållit om sanktion å riksens stånders beslut och speciellt förordat Hult såsom åndpunkt vid Wenern, samt — om vi icke missminna oss — lånets hushållssållskap tillkånnagifvit sig hylla samma åsigt, hvaremot Christinehamns och Filipstads med kringliggande bergslagers innevånare petitionerat K. M. om en sörändring i jernbanans sträckning och dess dragande närmare eller helst till förstnämnde stad; och nu slutligen äåfven, säsom det förljudes, olika äsigter inom sjelfva den kungliga jerasägskomwiltsen 1 detta afseende blifvit uttalade och sökt göra sig gållande. I motsats till de båda lån, hvilkas förhällanden vi förut granskat, har Wermland icke tillråcklig sådesproduktion får eget behof, utan måste från nårgrånsande lån, synnerligast Westergöthland, insöra spannemål, hvilken införsel dock, enligt hvad af K. M:s besallniogshasvandes i lånet sist asgifne semårsberåttelse upplyses, tid efter annan betydligen minskats, hvaremot icke ringa partier såd årligen utförts till Norrige och Dalarne. Jordbruket år också långt från att vara provinsens enda hufvudnåring. Det år endast dess sådra del, som år ett slåttland, der åkerbruk i större skala kan drifvas, då deremot dess norra, Östra och vestra delar utgöra bergsoch skogstrakter, hvilkas innevånare från deras rikedom på malmer, skogar och vattenfall måste hämta sin bergning. Bergsbruket, jerntillverkningen och trådvarurörelsen äro derföre hår de vigtigaste nåringarne och de, af hvilkas mer eller mindre blomstrande tillstånd, dessa orters vålmåga år helt och hållet beroende. Nämnde nåringar äro dock icke jemnt utan ganska olika fördelade inom provinsen, så att t. ex. bergsbruket år inskrånkt inom provinsens nordöstra del eller Filipstads bergslag; timmerrörelsen, som der år okånd, hufvudsakligen drifves uti den nårmast i vester derifrån befintliga Klarelfsdalen, och jernbruken, spridda öfver hela lånet i den mån vattenfall och koltillgång finnas, dock åro talrikast på det så kallade Vesterlandet eller de långst i vester belågna fyra håraderne Jösse, Fryksdals, Nordmarks och Gillbergs, synnerligast uti de tvenne förstnåmnde. Alla hyttorna åro, med undantag af 3:ne uti Uddeholms bruksdistrikt i Elfdalen, belågna uti Filipstads bergslag och det vid SNOKEN LER —L LL tLLt UUUUAAAA