Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 mars 1852, sida 1

af allt det som var henne dyrbart: förlusten af sin heder och sin älskade make, under det hon bäfvade vid den tanken, att han i sin vrede måhända yttrat ord, som kanske gifvit henne och hennes barn till pris åt offentlig vanära: under det hon helt och bållet var försänkt i dessa sorgliga betraktelser öppnades plötsligt dörren, och grefve dAlmata inträdde i rummet. Med ett högt rop sprang gretvinnan upp af stolen, föll ned på sina knän och ropade med utsträckta armar: — Nåd, nåd, grefve dAlmata! Jag har handlat illa, jag är brottslig och förtjenar er hämnd, ert missnöje, ert hat Ack, gör med mig hvad ni vill. Men, vid vår Frälsares bittra lidande, aflägsna mig icke från er, låt mig icke dö en så grym död! låt mig blifva er tjenarinna, er slafvinna, men låt mig åtfölja er! Calisto, Calisto, förskjut mig icke! För er skull vill jag uppoffra mitt barn, och, om Gud förlanar mig styrka dertill, glömma det helt och hållet, såsom ett straff för min förseelse... Grefven lemnade henne icke tid att fortfara:; ban upplyfte henne från golfvet och kystte henne tigande på pannan. Detta bevis på kärlek öfverraskade grefvinnan så, att hon nästam vanmäktig sjönk till bröst. — Ack, baf medlidande med mig ... ropade hon, i det hon betraktade honom med tviflande blickar . . jag blir vansinnig . . .. men nej, det är ju du, Calisto . . . . och du hatar mig ej, du ler emot mig. sin makes Med beklämdt bröst och öfverväldigad af de saligaste känslor slöt hon sig ännu fastare till sin make, som kärleksfullt betraktade henne. — Tack, tack! suckade hon. Du har således för