Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1852, sida 1

Må man visa långt ifrån sig den tanken, att en styrelse skulle mot landet hysa fiendtliga afsigter, att den till och med skulle finnas redebogen att uppossra landet! likvål ligger icke sådant utom tånkbarhetens gräns, och det kan aldrig skada att vara på sin vakt 2 . emot en sådan casus, älven under de tider, då inga tecken till sådant förspörjas. Att låta insöfva sig i politisk såkerhetssömn år farligt; uppvaknandet kan bli förskråckligt. Är denna vaksamhet att vårna landets frihet och sjelfbestånd, år det denna vaksamhet som konstituerar upprorsmakaren, då är upprorsmakare en hederstitel. Men hvar och en som underlåter en sådan vaksamhet, den år i sjelfva verket -upprorsmakare.Vi hafva sagt, att trohet emot öfverheten är en dygd. Den år rörande, denna urgamla, svenska trohet, som kan bli satt på så hårda prof, utan att svigta. , Men den år blott så långe dygd, som -ösverheten år dygdig, som den förtjenar trohet. Bryter den sin tro emot landet, så år icke heller landet någon tro skyldigt. Ett allmånt missnöje uppstår icke utan orsak. Det uppstår icke heller på en gång, utan behåfver tid på sig, att utbilda sig. Or saken år regeringens handlingar, och följden det på grund af en långvarig erfarenhet allmånblifna ogillandet. Når ett sådant allmånt ogillande uppenba. , 2 rar sig, kan man icke längre blunda dersör, men man söker då vrida bort saken på det sått, att missnöjet blifvit tillskapadt genom -upprorsmakare, och derföre vore utan betydelse. Som pressen år det hufvudsakligaste utvexlingsmedlet för opinionen, medborgare emellan, så år lått insedt, hvad med dessa -upprorsmakareegentligen förstås. Och det år utan tvifvel dessa Sv. T. menar, då den drifver sin satts, att -alla upprorsmakare kunna köpas,d. v. si, medelst penningar eller penningars vårde göras från liberal till servil. De servila kunna indelas i tre klasser: 1:0, de, som åro servila genom sin natur, 2:0, de, som åro servila af egennytta, och 3:o, de, som blifva servila genom köp. Denna tredje klass år utan tvifvel den såmsta, den föraktligaste. Äfven denna klass har beklagligen sina representanter inom pressen, och tvenne kunde bestämdt namngifvas, men må de gråna under sin skam! de åro nåstan mera beklagansvärda ån fördömliga. — Anmårkningsvårdt emellertid år, att dessa, så förhatliga före omvåndelsen, efter denna blifvit å visst håll omfattade med synnerlig huldhet, och att man till och med icke för smär att adoptera dem såsom bundsförvandter. Den andra klassen — de, som åro servila af egennytta, år talrikast. Dit räknas alla lycksökare, alla som på bekostnad af sin sanna heder söka en falsk — den som består i yttre utmärkelser och fördelar. Äfven denna klass har icke saknat sin representant inom pressen. Det var en tidning, hvars f. d. re—