Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 18 mars 1852, sida 1

Hon hade redan glömt sin egen fara, får att endast tånka på sin matmoders åde. VI. Grefvinnan satt ensam på sitt rum. Hon hade stödt hufvudet mot karmen af sin länstol; hennes hår hångde i oordning omkring hennes axlar; hennes klåder voro sånderrifna och nedskrynklade; — hon tycktes vara ett lik, en mennisska som blifvit öfverraskad af en plötslig dåd. Om emenerud den längsamma men håftiga svallningen af hennes bröst också sörrädde att. lifvet var qvar, så insåg man dock, att outsägliga marter borttagit hennes krafter, och att den bittraste sörtvislan nu bemäktigat sin henne, Ett buller, som härrörde deraf att porten våldsamt slogs igen, kom henne att darra; matt upplyftade hon hufvudet till ett ångsligt lyssnande, men låt det Jika snart åter nedsjunka. Duenan intrådde hastigt, men med tysta steg, i rummet och, sattande sin matmoder i armen, sade hon full af glädje: — Ack, fru grefvinna, låt oss tacka Gud, ty just nu återkom grefven hem.