Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1852, sida 1

på hennes ansigte, krafterna hotade att ösvergifva henne, och hon stödde sig mot kaminens marmorpelare. Nåstan vanmåktig stammade hon bedjande: — Hvar? hvar sinns hon? Ack, stöd mig, goda Ines, jag faller i vanmakt... Nej, nu år det förbi, tror jag ....såg fort, hvar år hon? Kat tålamod, senora, tills er upprörda själ lugnat sig något, vänta ett ögonblick ... glådjen ölver den lyckliga underråttelsen skakar er för mycket . . . ni skulle kanske icke kun na uthårda hvad jag har att såga. — Nåvål, plågoande, betrakta mig! Jag darrar, inte sannt? men kraft selas mig icke. Såg ut, hvad cu har att förkunna? Får jag kanske ur din mun höra min dödsdom, i stållet får den råddning du lofvade mig? — Ack, min stackars senora, ni misstager er. Var lugn och jag skall såga er hvar hon år. Vid dessa ord gick duenan till motstående våggen i rummet och, i det hon med fingret tycktes vilja fåsta uppmårksamheten på ett egendomligt sorl, hviskade hon hemlighetsfullt: — Senora, barnhusbarnen från flickhuset hår bredvid hafva nu jämnte föreständerskan