Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1852, sida 1

—— — tånkte personer verkligen blifvit deporterade till Cayenne; åtskillige som blifvit dömde till detta gråsliga straff, hafva i stållet afförts till Ålsirien. Några, som voro dömde till landsförvisning, hafva sökt och erhållit tillstånd att förblifva i Frankrike. Det synes möjligt, att den proskription, hvilken föreföll så grym och skoningslös, torde sluta med en tids fångelse för några och en långre landsflykt för andra. Bonaparte såges vara icke så litet generad och håmmad på sin bana genom en omstån dighet, som vål kan göra honom orolig och bekymrad — såttet, på hvilket alla mån af alla partier, hvilka hafva någon karakter att förlora eller åga någon hederskånsla, hafva hållit sig på afstånd från hans regering. Knappast ett enda namn af historisk, politisk eller social betydenhet kan uppletas i förteckningar å senatorerna eller statsråderna, eller bland de officielt utpuffade kandidaterna för lagstiftande församlingen. Statsmånnen och de politiska notabiliteterna från alla de förra regeringarne synas alla hafva varit ledda af den tanken, att den nya regimen icke erbjöd mån med duglighet och patriotism något fålt för deras verksamhet, och lika litet några utsigter till stabilitet, hvilka kunde locka dem, som mera låta de personliga fördelarne ån hederns fordringar beståmma sitt handlingssått, att slåcka sitt namn och göra sig omöjliga i en båttre framtid. De hafva fullkomligt rått. De som verkligen ålska sitt fosterland tjena det under vanliga förhållanden i allmånhet båttre genom att åtaga sig offentliga uppdrag åfven når styret år i hånderna på mån, hvilkas politiska grundsatser de ogilla, ån genom att hålla sig tillbaka i sjelfvisk indolens eller högdraget ogillande. Men när hela systemet endast har sitt ursprung i våldet, endast år grundadt på oråttvisa och uppråtthålles genom brott, då må vål mån af heder vara råttfårdigade, om de vågra att hafva något att skaffa med handlingar, för hvilka de skulle få dela skammen utan att kunna kontrollera dem, om de vågra embeten, i hvilka de endast skulle blifva redskap för det onda, och om de helt och hållet afhålla sig från en bana, som endast erbjuder dem det bedrösliga alternativet att endera blifva de herrskandes offer eller medbrottslingar. Detta förhållande, att alla utmårktare mån draga sig tillbaka från det offentliga lifvet, har otvifvelaktigt till omedelbar följd, att Bonaparte mer och mer råkar i hånderna på principoch karakterlöse åfventyrare. Men huru långe skall franska nationen åtnåja sig att styras af ministrar, hvilka, den kan icke dölja det för sig, endast utgöra den politiska arenans drågg öoch asskum? Eller huru långe, skall armen fördraga att se sin stolthet krånkt, sin sjelfkånsla stundligen sårad, genom att kommenderas af chefer, får hvilka den icke kan hysa någon aktning? Man torde, snarare ån man tror, få svar på dessa frågor, ett svar, som måhånda ånyo uppskakar det gamla Europa i sina innersta grundvalar. AROR ————.————————————————11ässsss —