Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1852, sida 1

detta lindrar min smårta ... o, hvad jag år glad, min goda Ines! — Ni skall bhfva ännu gladare, senora, sedan jag beråttat er något mer, som jag fått veta. — Hvad då? Hvad Ines? Skulle du... Den gamla duenan lade leende ett finger på sin matmors mun och hviskade i hennes dra: — Jo, Gud vare lof, jag vet också hvar hon år. Ordet kon, uttaladt med en viss tonvigt, måtte hafva haft en sårdeles vigtig betydelse för senoran, ty på en gång ytterligt glad och darrande sprang hon upp och ropade, i det hon tydlig gjorde våld på sig för att håmma sin rörelse: — Hon? hon? — Ja, senora; hon bor blott några få steg från oss. — Ack, att du har hjerta att låta mig lida så, Ines! tala tydligare; jag kan knappt tro på en så oförmodad lycka! — Tvifla icke långre; senora; hon, som vi söka, — icke den gamla, utan den andra — vistas icke långt hårifrån. Senoran kände sig häftigt upprörd, då hon erhöll visshet om det, hvarpå hon knappt vågat hoppas; blekhet och rodnad omvexlade