Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1852, sida 2

dHAäiäiä ———————7—77— tydligen urskilja menniskor, hvilka oroligt sprungo fram och tillbaka; några mulåsnor med fotlänkar om frambenen hoppade omkring vid skenet af slera eldar, hvilka upplyste stora tält och varupackar, som lägo spridda rundtomkring. Dessa tecken utvisade att en mulåsnekaravan hade gjort hallt der, och våra resande nårmade sig försigtigt för att, i händelse mulåsnedrifyarne lemnat Tehuacan samma morgon, få veta om vågen dit vore såker. Flera af dessa menniskor voro sys selsatta att sy igen balarne, af hvilka största delen voro uppspråttade och lågo omkring på slåtten, så att man kunde se hvad de innehöllo. Det var i synnerhet en af dessa mån, som kastade blickar af förtviflan på dessa uppspråttande balar; det måtte såkerligen vara anföraren för karavanen. — Kommen j från Tehuacan? frågade Stösvaren-— Ack, gisve Gud, att jag komme derifrån! utbrast han. Den tappre general Terran skulle icke hafva plundrat mig som — — Tala du utan fruktan: som dessa royalister, hvilkas fiender vi åro, ville du såga. — Ja, som dessa stråtröfvare från Samaniego och Madrid, sade mulåsnedrifvaren, hvilka icke lätit sig nåja med att taga fem Piaster af mig för hvarje mulåsna, hvarigenom jag för