Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1852, sida 2

— — hän till boulevarderne, genomskurna af otaliga tvärga: or, på hvilka ouphörlist ett nervJöfvande lif brusar. Der trängas transportvagnarne, kårrorne, omnibusarne, hvarje ögonblick köra de tunga vagnarne tillsammans I och komma i kollision med hvarandra. Lifvet synes förqvåfvas på de trånga gatorna, under de höga, mörka husen, som åro bebodda ända upp under taket. Boulevarderna, som så sina namn af dsssa gator, hafva samma karakter. — Lyxen år sörsvunnen; endast Chateau deaus stora fontåner och boulevardtheatrarnes grupper erinra derom. Annars är allt lagdt i beslag af lesnadsbehofven. — Husen sormera icke någon stolt, liksidig phalang. den energiska beslutsamheten, som imponerar på de fashionabla boulevarderne, upphör. Den särglösa, dystra delen af boulevarderne stråcker sig ånda till Juli-kolonnen, på hvilken frihetens gudinna, i svåfvande attityd, håller vakt framför den trogna förstaden St. Antoine. På andra sidan om boulevarderne surrar de revolutionära förståderne St. Mar; tins, St. Antoines bikupa, hår år den suveråna blusens oinskränkta rike! I dessa utstråckta förståder, som kunna gålla för sjelfståndiga ståder, finner socialismens evangelium sina råtttrogna elever och i talrika associationer en verksam propaganda! Vivre en travaillant on mourir en combattant, inskriptionen på julirevolutionens brunnar, förtviflans nödrop blir här bragt i system. Förstäderna år det, hvilkas dödsförakt, hvilkas tapperhet ånda härifrån kommer Petersburg att darra, hvilkas oroliga rörelse försätter alla Europas kabinetter i oro och ståller monarkiens härar på krigsfot. Hvad bor der icke för en trons och handlingens energi i dessa hjertan, som slå under blusernel hvad för ett sjelsuppoffringens mod, hvad fören enthusiasmens eld! Huru intensiv måste icke den kraft vara, som för hela Europa tager initiativet till den historiska rörelsen! hår år revolutionens pulserande hjerta, hår den eldsprutande krater, hvars lava redan en gång flutit öfver Rhen. Öfver detta Sodom och Gomorrha besvårjer reaktionen himlens svafvelregn ned; dock, obekymrad om de sörblindades förbannelser, lågger den arbetande verldsanden i dessa tumultuariska massor håfstången till menniskoslågtets framåtskridande. Genom denna förstads gator vandrar döden; dock år det icke la Morgues ensamma dåd, det år frihetens dåd, massornas död, hvilkas sprittande lik ånnu galvaniseras af århundradets stora tanke. Den som endast ser dåden och icke lifvet, endast förstörelsen och icke regenerationen; den må icke korsa sig för dessa åndamälslösa fasor eller missräkna sig på den gudomliga försynen, som hår liksom för sitt nöjes skull slagtar sina offer. Dock, framtiden skall till martyrer kanonisera dessa tappra kåmpar, hvilkas lif var helgadt åt arbetet, och hvilkas död helgades åt sriheten. Öfver Seinen, öfver Austerlitzoch Bercybryggorne råcker förstaden S:t Antoine broderhanden åt förstaden S:t Marceau. Den sednare ansluter sig till studentquarteret, till quartier latin. Äfven hår finner man till det mesta trånga, krokiga gator, som blott sållan isolera sig till en klosterlig ensamhet, och till det mesta fyllas af pariserlifvets hela larm och buller. De studerandes nattlampor lysa ock aldrig i tysk ensamhet — de dela sin tid emellan vetenskap och kårlek, mellan sånggudinnorna och grisetterne. Dessa gistasemmes, hvilka förestå studenternas små hushåll, äro på samma gång anstållde säsom våktarinnor öfver dysden. De vaka ölver dygden, i det de söra henne ölverdödis. För tyska begrepp åro dessa grisettförhällanden anstötliga nog. En tysk -Burschenschafter,som ester sorngermanisk sed häller sina lockar långt ifrån hvarje Delila-sax, skulle korsa sig för sina kommilitioner på andra sidan Rhen hvilkas sedlighet endast bestär deri.