Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1852, sida 2

sinnig; han trodde att hästen blifvit förtrollad och genomborrade Indianen med sitt svård. Detta sista mord satte kronan på Spaniorens afskyvårda handlingar; redan samma afton försvann han, och för att skråmma dem, som misshandlade dem, sade Indianerna, att han blifvit dömd att i evighet gå och slå klöfver nattetid. Under en tyst resa, som varade omkring två timmar, njöto de båda rivalerna icke blott den berusande känslan, som de klara nätterna i dessa sköna trakter medföra, utan åfven den outsågliga glådjen att vaka öfver det älskade föremålet. Lätt nedlutad på sin sadel, blek af resans anstrångningar och omsorgsfullt höljd i sin kappa, lik Datura-blomman, som skyddar sig mot nattkylan genom att tillsluta sin kalk, tycktes Luz svårmodigare ån vanligt. Liksom många blommor böja sig nedåt mot stjelken når ett ovåder nalkas, så satt åfven Luz lutande i sadeln, liksom om hon anade att hennes öde skulle afgöras denna natt. Efter två timmars förlopp måste den lilla karavanen ändtligen öfvergisva de bivågar, dem de resande hittills söljt för att undvika en tullstation, och utkommo nu på stora landsvägen som leder till Tehuacan. På afstånd fladdrade några bloss hår och der på den stora slåtten och snart kunde de resande