Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1852, sida 1

oförskämdhef som um.e. kunservatismen, påstär att denna ansvarighet icke endast år verklig, utan tillråcklig, ja till och med vida förståndigare och åndamälsenligare ån den, som andra konstitutionelt styrda staters representativa statsförsattningar innebåra. Vid bedömmandet af hvilkendera sidan har rått, eller nårmat sig till det råtta, torde vål mången vilja taga reda på de skål som i kontroversen anföras; men då dessa åro mycket vidlyftigt behandlade, i synnerhet i Svenska Tidningen, skulle åfven ett sammandrag deraf i vår veckoskrift blifva nog vidlyftigt. Då vi emellertid icke kunna dela, hvarken Aftonbladets misströstande åsist, att ingen ministeransvarighet de facto finnes, eller Svenska Tidningensatt den år tillräcklig eller förtråfflig, vilje vi gå vår egen våg. Vi torde derigenom kunna visa: 1:o att ministeransvarigheten hos oss lagligen 2:o att den så tydligt i grundlagen åsyftas, 3:o att således, om den icke i verkligheten 4:o om ej detta år förhållandet, anledningen nes, inses af följande stadganden båst för konstitutionsutskottet: någon statsrådets ledamot, eller någon får tillfållet förordnad föredragande, eller den embetsman, som i kommandomål konungen råd gisvit, uppenbarligen handlat emot rikets grundlag eller allmån lag, eller tillstyrkt någon öfverträdelse deraf, eller underlåtit att göra föreställningar emot sådana öfvertrådelser, eller dem vållat och befråmjat genom uppsätligt fördöljande af någon upplysning; eller hafver den föredragande underlåtit att, i de fall, som 38 af denna regeringsform förutsåtter, sin kontrasignation å ett konungens beslut vågra; då skall konstitutionsutskottet stålla en sådan under tilltal af justitieombudsmannen inför riksråtten, hvaruti, i stållet för ststsråd, fyra de äldsta justitieråd i dessa fall komma att såte taga, och gånge härmed som i 101 och 102 88 om tilltal emot högsta domstolen söreskrifves. Då statsrådets ledamöter eller konungens rådgifvare i kommandomäl finnas hafva, på sått ofvanberördt år, gjort sig till ansvar skyldige, dåme dem riksråtten efter allmån lag och den serskilda författning, som till beståmmande af finnes; att det år ett brott af regering och stånder om å den förras sida den icke erkånnes och å de senares icke tillåmpas, når sådant bör ske; motsvarar nationens råttvisa fordringar på iakttagande af landets båsta, på råttfårdighet, statsmannakunskaper, nit, skicklighet och drift hos styrelsen, orsaken måste sökas antingen i någon brist uti stadgandet om såttet för ansvarighetens utkråfvande; eller endast kan finnas i de formella bristerna och beskaffenheten af den statsmakt eller myndighet, som har att tillåmpa nationens rättsanspråk på denna ansvarighet. Att ministeransvarigheten i lagens ord finRegeringsformen 106: Finner utskottet af dessa protokoll, att