Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1852, sida 1

— mig vanligen -Ståfvaren-, ehuru jag, sanningen att såga, lika vål förmår låsa de hemligaste tankarna i en menniskas hjerta, som de spår, hvilka han qvarlemnat på den våta eller torra marken, på ångens grås eller i skogens torra mossa. Och derpå tillade han, liksom för att gifva Berrendo ett begrepp om sin skarpsinnighet: Hvad år det för en gynsam underråttelse du nu har att gifva mig? — Jag måste tillstå att dina gissningar åro riktiga, åtminstone hvad grottan hår i grannskapet betråssar. Händelsen har låtit mig upptåcka den i dag på morgonen, och om du vill, så begifva vi oss genast dit. — Nej, sade Andres, jag har något att utråtta här i afton, men i morgon trållas vi till håst vid stadsporten. Sedan man öfverenskommit att tråffas, tryckde två unga månnen hvarandras hånder och gingo hvar och en till sitt. Berrendo hade icke lust att lågga sig, och får att narra tiden (vi begagna hår det spanska talesåttet, som år riktigare ån vårt eget, ty vi kunna ju endast narra, icke fördrifva tiden, som tvertom fördrifver oss) gick han in uti en rakstuga. Man kan vål gissa hvarför Berrendo gjorde sig så mycket besvår för att blifva så sin och putsad, att han låt raka af sig skägget,