inom ständsrepresentationen, har Aftonbladet rått i påståendet att den juridiska ansvarigheten år mera skenbar ån verklig. Det låter knappast tånka sig att den kommer att tillåmpas, om icke emot en minister som ville reformera det ruttna i samhållet, motstå hofoch sidoinflytelsen, hålla byråkratien till sina pligter, spara i statsutgifterna och lindra folkets skatter. Endast denne, lemnad utan stöd af adel och prester i utskottet och möjligen, genom den omtalade lottsedlen eller en tjenstsökande borgare, eller en köpt bondes röst, försatt i anklagelsetillstånd, torde en gång blifva dömd af den byråkratiska domstolen. Sådant år sanna förhållandet med denna ansvarighet. Men vi komma nu till den andra, den såsom vi kalla den politiska ansvarigheten, hvilken innefattas i 107. Derom gåller till on del, eller hvad första momentet angår, ungefår detsamma som blifvit sagdt om 106. Saken beror till en början af utskottet; derefter af rikets ständer. väl år det sannt, att enligt andra momentet af denna hvarje ståndsledamot kan ifrågasåtta prösning af sina anmärkningar mot statsrådet, och riksstånden besluta att begåra en ministers asskedande, åfven om utskottet ej tillstyrkt det. Men samma skål som göra frågans råttvisa låsning vansklig i utskottet, gälla älven sör ötändsbesluten; ståndsintressena neutralisera hvarandra; man kan med temlig visshet motse, att två stånd stadana mot två, och att frågan således kommer att blifva beroende af striden om huruvida i sådant fall den skall afgöras af förstårkt utskott eller icke. Sedan man nu inom vår ståndsrepresentation påfunnit, att åfven denna formfråga kan paralyseras derigenom, att de två stånden eller tistelhåstarne för statsvagnen göra sig, hvad vi skulle kunna kalla istadiga-, det vill såga: först vägra att godkånna det förslag till sammanjemkning af de olika ståndsbesluten som utskottet kan föreslå; sedan vågra att godkånna voteringspropositionen; samt, om det ena eftergifver, slutligen det andra vågrar att votera; så synes slutligen allt vara så vål rangeradt, att älven den slags ansvarighet som S 107 stadgadt. år mera skenbar ån verklig, emedan densammas anlitande lått kan genom två stånds, ja genom ett enda stånds motstråfvighet tillintetgöras. Så såg man t. ex. vid sista riksdag huru i fråga om statsrådets ansvarighet efter 107 regeringsformen, borgareoch bondeståndens beslut tillintetgjordes genom adelns och presteståndets vågran, att godkänna voteringspropositionen angående lydelsen af den punkt i riksdagsbeslutet, som handlar om statsrådsprotokollens granskning; och i hvilken punkt borgare-och bondestånden yrkade att få sina beslut intagna. Derigenom afstånges all officiel kunskap om dessa ståndens beslut. Det år såkert åseendet och kånnedomen af detta förhållande, som föranledt Aftonbladet att åfven anse denna del af ministeransvarigheten såsom skenbar; hvaremot den Svenska Tidningen, i detta som i det förra afseendet, söker med de vackra orden i 8rundlagsparagraferna inbilla de sina, att ansvarigheten år verklig och sörtråässlig. Emellertid, man må nu såga hvad man vill, år dock denna sednare, eller hvad vi vilja kalla den -politiskaministeransvarigheten så till vida verklig, som den såkert skulle blifva af regeringen sjelf erkånd, blott nationen ville besluta sig att med en enig och kraftig opinion understödja de folkvalda borgareoch bondeståndens beslut om dess påyrkande. Blef det endast en folkets allmånnare fordran, att regeringen skulle fåsta sin uppmårksamhet mera vid hvad folkets valda representanter framställa och begåra, ån hvad den sjelfskrifna adeln och prelaterna, samt de få ståndsvalda presterna beslutat, så vore borgareoch bondeståndens anmålan om rådgifvarnes ansvarighet tillråcklig, att göra denna till en — jjsssskk rr a — —L dren trodde sig ei vara hörd af någon obe