man, för att lemna rummet, var af medelmåttig långd, och hela hennes gestalt älvensom ansigtsultryck buro prågeln af ett behag som gjorde godt i själen. Hennes lugna drag förrådde icke någon håftig och passionerad ande; men då hon under samtalets gång lifvades, fingo hennes ögon en egendomlig glans, och då såg man, under den yttre lugna formen, den glödande elden af ett varmt och djupt kånsligt sinne samt en mottaglig och produktiv själ. Hon var enkelt men elegant klådd, och det enda ovanliga i hennes toilette bestod uti en turbanlik hufvudbonad, som på det båsta harmonierade med hennes behagfulla och mildt glådtiga drag. Hvad som genast förut ståmt mig vål för henne, var den åndamålsenliga och komfortabla inredningen af hennes hus. Bredvid hennes boudoir, som icke erinrade om någonting mindre, ån en blåstrumpas genealiskt oordentliga arbetsrum, låg salongen, som stod i förbindelse med den förut omnåmnda balkong, och jåmnte denna hennes mans studerkammare. Vapen, modeller, uppstoppade fåglar, dyrbara taflor, af åtskilliga slag och ett rikhaltigt bibliothek visade att hår bodde en man, som jåmnte sitt egentliga fack (herr Carlen år jurist) interesserar sig för hvarje gren af litteratur och konst. Han har åfven i sitt fåderneslands litteratur mycket utmårkt sig såsom skald, i synnerhet som lyriker, och efter en nårmare bekantskap fann jag i hans våsen en blandning af mildhet och eld, af medgörlighet och hastig beslutsamhet, som föranledde mig till den tanken, att han, i håndelse af en svensk revolution, skulle kunna blifva dess Camille Desmoulin. Under samtalet gingo vi ut på balkongen, och Carln visade mig den sköna, vårfriska utsigt hvaraf de njöto från sin boning: Ser ni, sade han, hår tillbringa vi ett lif af lugn ech glådje, ostörda både utifrån och inifrån, en liten krets liktånkande vånner deltager i vår husliga förtrolighet, och ni förstår vål, att vi hafva ganska litet öfrigt att önska, då ett verkligen lyckligt åktenskapsband ånnu fastare tillknytes genom det innerliga umgånget med litteratur och poesi. Hos min goda Emilie gör författarinnan icke intrång på husmodren, och under det hon skrifver på en roman, har hon dock, efter dessa själens sysselsåttningar, tid öfrig att i en behaglig form bereda de materiella njutningarna. — Jag kan icke såga er, afbröt jag honom, hvilken vålgörande verkan denna stund i ert hus har på mig! Hittills har jag haft en verklig afsky för hvarje personligt umgånge med en författarinna, och har aldrig tånkt mig henne vara på sin plats såsom husmoder. Er hustru har dock gjort mig till proselyt, och jag önskade endast kunna förklara för mig huru denna dubbelnatur kunnat så fullkomligt utveckla sig hos henne. — Derom kan måhånda jag gifva er upplysning. Ser ni, min hustru år dotter till en sjökapten, hvilka efter mångåriga sjöresor sla git sig i ro och börjat en handel. Under sina färder på oceanen hade han för det mesta sin dotter med sig, och så uppvåxte bar