—— ——— na och de spanska generalerna bräkade sina hufvuden, men mest pinsam var den för Don Ignacio Reyon. Emedan denne ifrigt önskade att förena sig med sin broder, Don Ramon, hade han en hel månad låtit sina kurirer genomströfva provinsen San-Luis-Potosi, men allt sörgäsves. Nu hade Berrendo åtagit sig, att upptäcka den otillgångliga t.lslyktsort, der denna så godt som försvunna truppasdelning dolt sig. bet var detta svåra hvårf, som förde honom på vågen till Pucuaro i det ögonblick då vi mötte honom, då han fick sigte på de sörsta husen i staden och sporrade sin slämtande håst, för att utan hinder och dröjsmål komma till beståmd ort. Berrendo gladde sig redan att hafva nått målet för sin resa, då fanorna vid ett spanskt lancierregimente — det var regimentet Navarra —, som han såg vaja nere på slätten, gåfvo hans tankar en annan riktning. Lanciererna marscherade just åt det håll der han befann sig, och som insurgent hade han de giltigaste skål att icke önska detta möte. Han stannade just på ett stålle vid vågen, der en ofantlig ek, hvars stam var urholkad af ålderdom, stråckte sina yfviga grenar mot en klippvågg, hvilken höjde sig gradvis, så att den bildade en temmeligen betydlig höjd. Ryttaren föll på den tanken, att en insurgent,