net i storm och ovåder, blef förtrogen med j farorna och vann en beståmdhet i karaktei ren och ett praktiskt Sinne, som ni med råtta icke tillerkånner författarinnor i allmånhet. Nu intrådde fru Carln i rummet; hon hade varit i köket — det såg man på förklådet som hon bundit för sig och som klådde henne obeskrifligt vål; det såg man åfven på thebrickan, full med vin, bakelser och srukter, som hon inbar. Under det hon med vånligt leende erbjöd mig af dessa försriskningar. måtte hon i mina drag hafva lästmina tankar, ty hon sade: — För Guds skull, ni tillhör visst åfven dessa förskräckliga herrar, hvilka omöjligen kunna begripa huru en författarinna äsven kan vara en ordentlig och okonstlad vårdinna. Det förekommer mig nåstan som den der herrn, hvilken icke ville tro att min man år demokrat, derför att han hade rena hånder och inga flåckar på sina klåder. Skola vi då verkligen uppoffra oss för stoppa, sticka och koka? Har då ni månner allena det privilegium att frossa af själens njutningar? Och om vi af Försynen erhållit den gåfvan att kunna klåda våra kånslor i ord — år det då ett brott att begagna denna gåfva? Ni inbillar er visserligen att vara skapelsens herrar; glömmen dock ej, att frun i huset åfven har något att såga! — Min båsta fru, i detta ögonblick tänkte jag verkligen på intet af allt delts. Jag erinrade mig blott denna tåcka vers af den olyckliga Lenau: Wenn solch ein Weib bråt, kocht und schärt, Und in den Topf den Wunsch des Herzens röhrt, Das es den Gåsten schmecke und gedeihe, Das giebt den Speisen erst die rechte Weihe. — Det der står i hans Faust, icke sannt? En vild bok. af hvars läsning jag nästan blef räda; ochjag kan ej eller egentligen finna någon ting skönt deri, ty den förefaller mig allt för sinlig, anden år deruti redan för mycket i költets tjenst. — Denna dikt, svarade jag, innehåller mån ga verkligt skåna stållen, men jag inser fullkomligt, att en qvinna måste kånna ett slags obehag vid dess låsning: — Men att koka, steka och laga under elden, det tycker ni passar för qvinnans horizont. Åh, jag har nog mårkt det, ni vill undvika min fråga och sjelfva dess ämne. Må göra då! Månnerna åro i den punkten osörbåttrerliga, och det enda medlet att vederlägga dem består deruti, att man faktiskt bevisar dem att man kan vara på en Säng en ordentlig hustru och en dräglig författarinna. Jag svarade henne med något allmånt uttryck, emedan jag icke kände mig hågad att mot henne uppträda såsom apostel för en sak, för hvilken hon var så asgjordt partisk. Carln hade en stund letat i sina papper och kom åndtligen fram med ett liten gulnad papperslapp, sågande: — Såsom välkomsthålsning önskar jag här så skånka er nägot, som såkert skall intressera er: en autograf af vär stora konung Carl XII; det finns icke många sådana, ty ni vet, att den kungliga hjelten skref båttre och hellre med svårdet ån med pennan. Behåll detta lilla papper som ett minne af oss. Jag tackade honom hjertligt får denna uppmårksamhet och sade derjämnte till hans fru: — Jag erinrar mig nu ett uppdrag, som jag erhållit i Tyskland; från flera håll har jag blifvit anmodad att medföra hem handskrifter af berömda och namnkunniga personer, och jag behöfver vål icke såga er, att ert namn var ett bland de första, som nämndes för mig. Ni gifver mig vål ett par blad innan jag lemnar Stockholm? — Ack nej, min båsta herre, det skulle i20 ieka viliaiao finnar inganting acmaklioa— — — . 22q2 AD HU