hångande i någon af ekens grenar, skulle taga sig förtråssligt ut, och denna betraktelse var ingalunda angenäm. Plötsligen varseblef Berrendo en murgröna, hvilken var nåstan lika så gammal som eken och, som, sedan den betäckt hela ena sidan af dess stam, ned öll lik ett bredt mörkgrönt täcke, hvars veck hakade sig fast i klippans ojämnheter. På en gång fick han ett infall; han steg af håsten, upplyfte murgöns-ridån och uppgaf ett glådjerop; detta förhänge dolde ingången till en mörk grotta, hvarigenom en håst med lätthet kunde gå. Att leda hästen med sig in och dölja sig bakom murgrönan var ett ögonblicks verk för ryttaren. Emellertid hade Berrendo knappt inkommit i grottan, förrån han nåstan ängrade, att han sökt en tillslykt der. Ett fruktansvärdt och oförklarligt larm hördes i den underjordiska gången. Med undantag af den ljusstråle, som murgrönans blad tillåt intrånga, bredde ett djupt mörker en ogenomtränglig slöja för hans steg. Det förekom honom, som om han djupt in i detta mörker hörde dofva vingslag, såsom af de stora vampyrerna, hvilka sinnas i några af Mexikos skogar, eller det afmåtta ljudet af ett jäliedjurs måktiga andedrag. Vår ryttare, som sålunda befann sig mellan tvenne eldar, som ordspråket lyder, blef stående orörlig, med