Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 februari 1852, sida 1

verklig nationalangelägenhet, men den andre deremot blott för att skrodera. Det senare kunna vi icke betvisla, når vi stålla det låsa pratet tillsammans med verkligheten; men, ehuru ingenting kan vara mera lumpet och lågt, ån att gång efter annan blifva betrådd såsom en sanningslös skråflare, når man trädt upp att låta sin nation lysa dfver andra och att svårta ett brödrasolk, måste vi likväl göra Morgenbladot den rättvisa, att sädant år hos författare bland hans landsmån och till och med hos vetenskapsmån, som för Morgenbladets redaktion icke låra vara fråmman de, långt ifrån oerhördt. Vi känna, t. ex, en viss norsk historieskrilvare, (M.), om hvilken dansken Molbeck på ett stålle yttrar, att hans fantasi rbestandig drömmer om mueligheden af at kunne bringe historie ud af et stos, uden al saktisk beskassenhed,-och hvilken, når han kommer sig rätt i tagen, ser i de båda svenska och danska nationerne blott -underasdelinger-af den norska; i Danmark (såvål öarne som fastlandet) ett f. d. tyskt land, som af norrmännen blifvit eröfradt (på en tid, hvarom han år lika kunnig som vi), hvarefter de stackars tyskarne såsom lifegne eller trålar måste odla sina strånga herrars jord; och i den danska adeln blott norska Odelsbönder o. s. v. Innan vi lemna denna del af Morgenbladets afhandling, måste vi vål åfven såga några ord till förklaring Öfver det som synes Morgenbladet så gåtlikt, nemligen att svenska arbetare skulle kunna blifva anvånda i Norge, om sistnämnde land hade större brist på näringar ån Sverige. Härvid få vi först anmårka, att, emot en svensk arbetare, som i Norge med svett och möda förtjenar sin obetydliga dagspenning, råknar man tio, ja kanske femtio norska arbetare, som i Sverige söka och få icke en ringa dagspenning, utan en högst betydlig vinst, då minst en tredjedel af allt norskt sjöfolk, som seglar på utrikes ort, hemtar sin bergning och sitt underhåll af fraktresor för svenska redare 2). Men vi torde åfven till Morgenbladets upplysta bedömande få hemstålla, om icke det år temligen naturligt att, då arbetslånen, i följd af tull-lagstiftningen, år i Norge högre ån i de svenska grånsorterne, en del fattiga arbetare från dessa skola gå dit, der de betalas båttre. I Dessutom torde det vara bekant att den som vill hafva något arbete utfördt, gerna dertill tager den båsta arbetare han kan få; och då nu de svenska arbetarne, efter hvad vi hårt af norrmånnen sjelfve, utmårka sig för mindre både låttja och pretensioner, ån de norska, år det mindre besynnerligt att de sörre få företrådet. Men sådant kan lika litet antagas utmärka något öfverslöd på nåringskållor, som det utmårker en fabrikants rikedom, att han tager en båttre arbetare i stållet får en såmre. De senare få derefter taga sig ut, så godt de kunna, inskränka sina behofver, förändra sitt lesnadsyrke, utvandra eller dy2) Den svenska sjöforten på Norge, hvaruti vi skule finna en ersåttning, år deremot bögst obetydlig. Drägtigheten af de till Sverige ankomna norska faryg var, år 1850, 82,987 låster, då de till Norge ankomna svenska skeppens lästetal var allenast 12,005. AAO RSASENTENNETEE— a