och det skulle, efter all sannolikhet, inom 14 dagar vara slut med den sjelsständighet, som vi 1814 inom lika lång tid sräntogo dem, men då återgåfvo; och vi behöfde blott för dem tillstånga våra hamnar sör att tillintetgöra två tredjedelar af deras fraktfart samt bringa nöd och elånde i samma boningar, der nyss herrskade vålstånd, medan vår egen handels-sjöfart deraf skulle vinna omåtliga för delar; men då vi likvål alltjemnt låta dem åtnjuta alla frihetens och brödraskapets vålsignelser, månne det år för mycket fordradt, att de icke skola oupphörligt skånda och småda vår nationalitet och vårt sedliga vårde ? Den svenska aristokratien och våra högre klasser i allmänhet år icke utan sina fel, isynnerhet om man granskar deras politiska tånkesått, som till större delen åro mera konservativa, ån det tör fåderneslandet vore önskligt; men i moraliskt hånseende har man i ny. are tid blott ett enda stort fel att förebrå dem, och det är, att några af dess medlemmar låto bruka sig till redskap för tillvägabringande af en för Sverige så ofördelaktig union, som den med Norge ingångna, lato förleda sig att så skamligt bortskånka Sveriges dyrt förvårfvade råttigheter, som då skedde. Dessa medgörliga herrar voro nemligen uteslutande af den högsta aristokratien, hvarsöre åfven en af våra ryktbaraste författare yttrar: Till åra för ofrålsestånden i Sverige bör nåmnas, att alla dessa herrar voro adelsmån; men det år åtminstone icke från norska sidan vår aristokrati borde vånta sig att lida smålek för detta afsteg från pligtens stråt, och en af Morgenbladets egna landsmån (Aall), som båtire vetat att uppskatta, huru annorlunda det kunnat arta sig för Norge, om de svenska kommissarierne varit mindre efterlåtne, yttrar sig något annorlunda, då han såger: -Den norska nationen bör vara svenska regeringen tacksam, som valde så liberala redskap till underhandlare. Men om detta våra aristokraters förhållande, 1814, var det som Morgenbladet egentligen afsåg uti sina invektiver emot våra högsta klasser, (hvilket vi måste förmoda, då detta, utom all fråga, år den största flåck på vår aristokratis karakter, som den nyare tiden söretett, samt man i öfrigt icke kan tillvita densamma, lika litet som vår eintelligens, några större, utan snarare mindre moraliska fel, ån som vidlåda samma klasser hos andra civilicerade folk) då måste vi sörundra oss öfver detta ovåntade drag af opartiskhet, och vi kunna försåkra att vår bedrösvelse derösver icke år mindre ån Morgenbladets. Isynnerhet påminna vi oss med ledsnad en episod ur denna tids historia, som allför uppenbart ådagalågger, på en gång huru Sveriges intressen, år 1814, värdslösades af våra hrr kommissarier, samt huru beskaffad moraliteten (Morgenbl:ts nuvarande favoritåmne) år hos det folk, från hvilket man nu ståndigt emot oss slungar de skåndligaste, fast obevista, tillvitelser i detta afseende. Genom Kieler-traktaten hade Sverige, i e genskap af Norges beherrskare, öfvertagit detta lands andel af danska riksskulden: uti afhandlingarne om unionsfördraget låto kommissarierne ej inslyta något förbehåll om denna punkt, och når sedan konungen af Danmark erhållit Englands, Österrikes och Preussens löfte om interccession till hans förmän, samt engelska ministern i Stockholm erhållit en hotande instruktion i detta åndamål, måste konungen af Sverige, uti en konvention den 1 Sept 1819, förbinda sig att, i ett för allt, till Danmark betala Norges skuldbelopp med 3 mill. Hamb. bko. bå propositionen om denna summas godtgörande ankommit till norska storthinget, år 1821, röstade af 75 medlemmar icke mindre ån 21 deremot: det vill såga, ville att Sverige skulle betala Norges andel i danska skulden! och det, ehuru de naturligtvis mycket vål visste, huru Sverige blifvit bedragetjust på detta Norge, och huru ——— — ——k —— 4,kls—-——— 2 am