Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1852, sida 1

nom Paskevitz, Radetzki, Wrangel, Haynau, Görgey och Bonaparte, rigtigare uttryckes med: zatt handla för uniformen. Iidningarna sörmåla, att man behörigen sörjt förklubbens comfort, medelst vål inredda sållskapsoch rökrum, biljard, åfvensom Aläsrum. Om sjelfva låäsningens beskaffenhet har hittills ingenting transpirerat. ExercisI reglementet skulle kanske kunna studeras med mindre pomp och ståt, och för det vetenskapliga af militåryrket finns en krigsvetenskapsakademi. Man har svårt att söreställa sig, det militårföreningen utgår surrogat får den strandade Åinre missionen, hvilken bland sina synliga pelare råknat presidenten i sjelfva krigs-kollegiet, general-besälhafvaren i ett militårdistrikt, chefen för konungens stab, general-löjtnanten och serasimer-riddaren Lefrän. Det voro dock ett vålsignadt tidens tecken om det andliga nit, hvaraf denne hårfårare sjelf år lifvad, kunde vacineras på åfven armåens yngre befål, så att pietisten, rökelsekaret, dufvurösten, de heligas almanach och dylika uppbyggeliga skrifter blefve den hufvudsakliga låsningen på ossicersklubben. Att politiska afhandlingar derifrån åro bannlysta får vål icke betvislas. Sådant otyg år en styggelse för Gud och menniskar. Derom har den fråmste i klubb-direktionen. öfverkammarherren och sekund-chefen får Svea Lifgarde, grefve Gyldenstolpe, tillråckligt dokumenterat sin åsigt, då han 1838 njöt höga vederbörandes förtroende att officiera som juryman i ett bekant hågmål. Om undantag tillstädjas från den allmånna fördömelse, som hvilar öfver politiska åmnen, gålla de förmodligen kejserliga ukaser, påfliga bullor, kongliga generalorder och . . . december-dekreter. Det år ett tillåtligt studium, hvilket åtminstone icke undergråfver monarkiernas grundvalar — ej eller den blinda lydnadens. — Vi afbryta reflexionerna i denna rigtning, som eljest visserligen skulle kunna vidare utsträckas. De åro hår framstållda, icke för att kasta en förhatlig skugga på en vålvillig styrelse — ja, vdålvillig, till trots af sina brister! — och på vårt svenska krigarestånd, hvilket alltid gjort sig högt aktadt, i fålt får sitt mod, och i fred för sin lugna, humana, anspråkslösa hällning, — en frukt af Carl XI:s stora regenttanka, uppenbarad uti indelningsverket, att i en person förena krigaren och landtmannen. Men hvad vi velat påpeka, är det illa valda ögonblicket att inrätta en klubb enkom får militårer i Stockholm, just då underråttelsen inlupit om det dåd samma kast, till hela verldens förvåning och harm, föröfvat i Paris. Krigsministern, utom hvars vetskap och samtycke det knappt år tånkbart att en militårklubb kunnat stiftas i sjelfva hufvudstaden, hans eget residens, hade dock bort besinna de missgynnande slutsatser, som icke blott mot hans person, utan mot högre och ömtåligare intressen, i anledning håraf trånga sip på estertankan. Om behofvet af en sådan förening ej låtit erfara sig under hela Carl Johans regering (och denne furste torde likvål i de flesta militåra åmnen kunna åbe—— ——sssmsEIROEOEIEREERERARAA EEE