ropas som autoritet), hade stiftelsen utan skada kunnat anstå ånnu någon tid, — så länge, åtminstone, tills aproposn af decemberupptrådena i Paris icke bragt hela föreningen i en falsk stållning till allmånna tånkes åttet och i en, kanske oförtjent, ganska ofördelaktig daer. Militärklubben öppnades den 2:dra i denna månad och råknade redan då omkring 200 hår vistande officerare som ledamöter. Direktionen utgöres af ofvanbemålde grefve Gyldenstolpe (Svea Garde), öfverste-löjtnant Björnstjerna (Andra Gardet), kapten von Troil (Svea Garde), ryttmåstaren grefve T. Piper (HåstGardet) och löjtnant G. A. Adlersparre (Svea Artilleri). Fyra af garnisonens korpser åro således representerade i direktionen; Svea garde till och med in dupplo. Men hår finnas fem andra, som i föreningens bestyrelse sakna representanter, nemligen: topografiska korpsen. ingenidrkorpsen, lifbevåringen, samt borgerskapets kavalleri och infanteri, öfver hvilka sistnåmnde konungen likvål personligen förer högsta befålet. Äro dessa uteslutna ur klubben? Och år den endast bestämd för adelsmån, efter ingen enda ofrålse officer år upptagen i direktionen? Fredrik den Ende i Preussen föredrog visserligen adelsmän i de hårar. med hvilka han motstod Europa och lade nhya provinser under sin spira; men omstäåndigheterna hafva sedan hans tid i högst våsendtlig mån söråndrat sig: begreppen i hela verlden äro icke desamma nu som då; Sverige blir i alla fall icke Preussen; och, med all vördnad för hvad vi hår hemma hafva under ögonen, skulle det ofelbart falla sig bra svårt, tillochmed kanske för skalden Hollander, att hos oss finna stoff till en Fredrik den Store — stor, både då han förde svårdet och pennan. Det ser nåstan ut, som den Stockholmska militår-föreningen vore genom sjelfva sin organisation, åmnad till ett trätofrö, icke blott mellan militårer och civila, utan ock mellan vissa officerskorpser inbördes. På samma sått blef fordom förenings-och säkerhetsakten källan till allt det split, som slutligen 1809 framkallade dess fall, i fårening med den mindre skarpsynte furstes, som blindt förlitade sig på den makt han inbillat sig vara oantastlig.