Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 februari 1852, sida 1

— Hvar år Fransmannen, the painter? frågade Engelsmannen och såg sig omkring. — Ja, Fransmannen, Fransmannen! ljöd det från alla sidor. Lårftshandlaren blef förfårligt lång i synen, denna upptåckt tycktes icke vara särdeles behaglig för honom, och han gick svårjande och brummande akter ut. Jag mårkte att Engelsmannen följde honom, och kort derefter såg jag dem i djupt samtal med hvarandra, Äfven på de öfriga passagerarne hade den2 ; 2 . 2 na upptåckt icke sörselat sin verkan: öfveranv Dildade sig grupper, och man hörde redan dessa obehagliga hviskningar, som åro så betecknande under dylika förhållanden. — Der åro de! der åro de! ljöd det plåtsligt från relingen. Alla stråmmade dit — det var verkligen de saknade. Skrifvaren frågade efter deras namn. — Aime6e Francois Girard, ledamot af målareakademien i Paris, svarade den unga mannen med en viss forcerad hastighet. — Mathilda Schönnemann, hviskade flickan. Hela denna scen, dessa namn, som uttalades ester hvarandra och inregistrerades, alla dessa blickar, hvilka med obarmhertig nyfikenhet såstades på dem begge, tycktes sätta den unga damen i den pinsammaste förlågen