Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1852, sida 1

hvilka ofta åro så högröstade, plötsligen sörstummas, och hon sjelf i tyst hånryckning smålter tillsammans med det eviga! Så gick det åfven med mig. Jag hade glåmt både ångfartyget, resesållskapet och tiden; men en syn ryckte mig ur mina drömmar och återkallade mig till verkligheten. I den magiskt råda belysningen, som eldpelaren kastade åt alla sidor, upptåckte jag två varelser, hvilka, på ett afstånd af omkring hundrade fot från bergets krater, stodo lått slutna intill hvarandra. bet var den unga damen från Schlesien och hr Girard, min bekantskap från akademien i Rom, den svårmodiga, unga målaren. Hon hade lutat sitt hufvud mot hans axel, och de stodo fördjupade i hvarandra, betagna af denna den första kår lekens första berusning, som har något heligt och oskyldigt, som icke bör profaneras af obehöriga ögon. Tankfull gick jag ned af berget. Huru jag kom ned, derom har jag ingen idee, ty jag låt mekaniskt föra mig af min förtråffliga Cecco; oaktadt nedstigningen gick otroligt hastigt, var det likvål aldeles mörkt, innan vi hunno ned till stranden. Jag betalte min lilla cicerone rikligen, gaf honom många helsningar till hans moder och Donna Catharina, samt gick