ru många hundra dagar Imitatorn Bonapartes sna maskerade sabelvålde kommer att räcka. Allting — ånda till arbetarnes neutralitet vid December-katastrofen och kategorierna af de röstande vid den sista stora voteringsfarcen — utvisar, att det år på arbetande klassen och dess intressen han ärnar stöda Sig mot bourgeoisien, på samma sått som Ludvig Philip stödde sig på medelklassen mot aristokratien och restaurationen på prester och adel mot folket. Om icke det goda förstånd prins Bonaparte hitills låtit påskina med arbeterne år ett nytt bedrågeri å hans sida (och ett sådant mer eller mindre kan icke gerna besvåra ett samvete med den notoriska elasticitet som hans, en hederskånsla med den trotsiga förhydning mot samtids och esterverlds omdöme som hans); så kommer i det stora dramats andra akt det bizarra uppslaget att bringas på tapeten, att absolutismen kastat bort rina rubler och satt alla sina diplomatiska intriger i rörelse, för att skaffa Europa en blusregim på halsen. Så kort år bryggan Lä mellan den råda monarkien oeh den röda republiken.