Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1852, sida 1

nut brann eldpelaren lugn och oföråndrad, samt kastade ett karmosinrödt sken åt alla sidor, med samma verkan som bengaliska eldar på en theater; derpå böjde sig lägorna nedät liksom grenarne på en palur, och sedan sjönk allt tillsammans. Den tjocka svafvelröken inhöljde oss åter; men en vindstöt skingrade den, och en annan scen, icke mindre praktfull ån den första utbredde sig framför mig. Solen var nedgången, och hela den vestliga himlen betåckt med guld och purpur, hvilket förlorade sig mot den blå himlen i ett småningom aftagande rödt. hvarigenom stjernorna redan begynte framskimra, åt alla sidor utbredde sig så långt ögat kunde nå, det tyrrhenska hafvet, hvars lugna yta skimrade af en metallisk glans; utkastad i detta haf, låg en grupp dar, hvilka i den hånryckande skymningen sågo ut som de saligas boningar. Ällt andades det djupaste lugn, och denna högtidliga stillhet afbråts endast af bergets dån, som hvar femte minut regelmåssigt upprepades, åtföljdt af eruptionen. Man tånke sig blott det förtrollande i denna blandning af uppror och fred, i detta beståndigt vexlande skådespel, i denna undransvårda fårgprakt! Det var en af dessa måktiga företeelser, vid hvilka menniskorna håpnar, vid hvilka de jordiska rösterna inom henne,