Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 7 februari 1852, sida 1

— 8 och den at nonom sjelf besvurna statsförsattningen. Med legitimister och orleanister giorde han gemensam sak mot Republikens trosaste vånner, och lät genom sin polis tystaoch qväfva lesveropen och välönskningarna för en Republik, hvars uppråtthällande var honom såsom dess utkorade chef i främsta rummet anförtrodt och utgjorde den heligaste af hans pligter — sjelf låt han aldrig ordet republik-slinta öfver sina läppar — ... och nu, sedan han genom en illbragd usurperat enväldsmakten, hycklar han republikanska sympatier och för beständigt på tungan namnet af sen republik, som han föga hedrat, och mot hvilken mynningarna af hans kanoner slå riktade. Farbroderns kejsardöme, med sin höghet och sin makt, har under hela hans lefnad föresvåsvat brorsonens inbillning, eldat hans bränad oeh vilsesört hans steg .... och nu, sedan soldatesken förlånat honom diktaturen, om också på lös grund och för ganska kort til, tar han munnen full af väder om monarkiska drömbilder, mot hvilka han låtsar båra afsky. Den ena dagen rånkfullt tillintetgörande allmänna valrätten, hvilken han den andra med våld återställer, vådjar han, med bajonetten på de röstandes bröst, till solkets omröstning öfver förlångningen och utsträckningen af ett välde, som grundlagligt just då var i begrepp att löpa till ända. — en omröstning, hvilken, ställd utom kontroll af någon annan, ån hans egna medbrottslingar och kreatur, således kunnat, utan motbevis, gifvas hvilket resultat och zifferbelopp, som han sjelf och hans satelliter sunno för godt. Och med detta spegelfåkteri har Bonapartismen trott sig kunna bedraga Frankrike, Europa och efterverlden i sednare hålften af nittonde seklet, på samma sått och nåra nog genom samma medel, som då Italiens besegrare, segraren vid Pyramiderna, inkråktade högsta makten vid början af detta århundrade! Åt alla dessa skåndliga tillstållningar och sörehafvanden klappa absolutismen och dess vasaller hånderna af förtjusning, samt smeka, uppägga och understödja usurpationen allt hvad de sörmå och af dem kan bero. Men icke år det (såsom ordspråket såger), för mannens vackra ögons skull, som de göra hans sak till deras. Så långe det gåller att störta Republiken och återuppråtta Monarkien år Ludvig Napoleon Bonaparte deras main och de tillstådja honom gerna att ensam båra hela tyngden af allt det vådliga, allt det förhatliga i uppgiftens lösning. Men om det lyckas honom att ur gruset åter uppråtta thronen, så ha de till henne helt andra kandidater i beredskap ån menedaren-parvenyn, hvilken, om han på farbroderns maner föredrar ett förakligt lif, för dåden på slagfåltet, kanske efter en kort kejsare-farce, får att välja mellan något surstendöme af ett par qvadratmils omkrets och en eller annan million rublers pension, eller ett lifstidsfångelse, att begrunda och försona sina antecedentia. Så vida han icke år alltför skumögd, hade