Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 januari 1852, sida 1

tat att du bott i hans hus, skulle jag måhända ej kommit hit och sökt dig. — Och hvarför det då? frågade Claude gifvande vika för en plötslig känsla af misstroende. — Jo . . emedan jag hade några saker att tala med dig om . — Nå vål: kan inte min vån få höra dem; då du dock sjelf ingenting döljer för din vån? — Är du säker, sade Onesippe undvikande att besvara denna anmårkning, att det ej sinnes någon i ditt granskap som kan lyssna eller lura på oss? — Ingen, svarade Claude något förvirrad af denna inledning; rummet intill mitt på samma botten, tillhör Jeanne Marie, hr Lubois piga, men hon år aldrig håruppe om dagarne. — He, he! ty det år af vigt; mumlade Marcelin, mycket vigtigt, min lille! Onesippe öppnade dörren och tillslöt den åter, undersökte rummet srån ena hörnet till det andra, i det han kände med handen på våggarne om det fanns någon ihålighet eller dold öppning, derefter nårmade han sig ClauI de, lutade sig emot honom och drog honom